Ärlighet varar längst. Den Sokratiska dialogen, med Einstein.

Relativt absolut, faktiskt. Den Sokratiska dialogen leder åtminstone framåt. Sokratisk ironi eller inte? Det spelar ingen roll. Var bara en ärlig människa.

Sokrates provocerade rätten så att han dömdes till döden, han tvingade fram det domslutet. Hans vänner förberedde en flyktplan, men Sokrates avböjde med motiveringen att man aldrig får besvara en orätt med en annan orätt. Det är mycket bättre att lida orätt än att göra orätt. Sokrates menade att flykt skulle vara en orätt, eftersom han genom den ställde sig över lagarna. Hur absolut var inte det? Vilken dygd.

Undrar om (de tidigare) makthavarna i regeringen – och somliga företag inom privat näringsliv – har studerat Sokrates? Platon? Högskoleexamen eller inte. ”-Tänk, så missvisande en akademisk titel kan vara”, sa autodidakten.

Enligt Sokrates var allting ‘absolut’ – även det faktum att han å andra sidan inget visste. En nutida dialog mellan Sokrates och Einstein? Trollbindande. Sannolikheten att jag hade närvarat som hänförd åskådare är absolut. Lyssna på din inre röst – av Sokrates kallad daimonion. Lär dig skilja på det som är absolut eller relativt – i stället för att förlita dig på ‘överheten’. Uppträd med civilkurage, personligt ansvar och heder. Parasitera inte på kärleksfulla medmänniskor som ger dig av sin fulla uppmärksamhet och lojalitet. Var helt enkelt en ärlig människa. Använd för all del den Sokratiska ironin – dock med största försiktighet. Så som jag själv gör. Den avkräver nämligen en högst subtil förmåga. Bemästrar du den inte, låt bli. Var helt enkelt en ansvarsfull människa. Endast så kan du förtjäna respekt och beundran.

Sensmoral? Det är en absolut dygd – ärlighet är inte bara attraktivt. Ärlighet varar längst.

©

Våra barn bestämmer. LOL!

Ett effektivare sätt att förhålla sig till omvärlden, rent verbalt, råder. Sedan länge. Vid närmare granskning kan jag slå fast att dessa enkla ord – utöver dem ett par snabba förkortningar – är synnerligen brukbara. Även ur ett vuxenperspektiv.

Orden är så frappanta att jag använder dem själv, för att göra mig alls förstådd – i synnerhet bland tonåringar. Orden är handplockade av våra barn. Barnen bestämmer.

• Äger. Går ut på att man värderar det som innehar pondus. Det måste vara något som är riktigt bra, snyggt eller coolt. ”Det är insane vad den här musiken äger!” Motsatsens ord är således suger. (Översättning överflödig – även för oinvigda)

• Orka. Det skall sägas med en viss expressiv gnölande kraft, en aning arrogant och gärna med en eftersmak som vore det en fråga (fast det är det ju aldrig – barnen bestämmer). Orka förefaller vara mest anlitat, nästan i varannan mening. Brukas emellanåt som en reaktion, när föräldern – eller vem som helst, förresten, säger till barnet att uträtta något. Men det kan även användas i vanliga samtal mellan barnen själva, som för att konstatera något faktum.

• Ofta. Det är något mindre enkelt att interpretera. Sannolikt är det mer ett sätt att avväpna sig om man känner sig ”åtalad” eller tillrättavisad. Eventuellt motangrepp från barnamunnen kan lyda: ”- Oftaaa, att jag brukar göra det, va?” I annat sammanhang kan det sägas i förbifarten, även denna gång som ett slags konstaterande av något.

Själva effekten inträffar när dessa ord anländer var för sig. Men när de dessutom uppträder i en snabb följd efter varandra, har man inte skuggan av en chans att värja sig. Det bästa sättet att bemöta dem? Använd dem. Det hela är ju trots allt bara en attityd. Inget annat.

Sensmoral? Barn är underbara. Barn är helt enkelt bäst. Det är ett absolut privilegium att vara förälder. En ovärderlig gåva – aldrig en självklarhet. BRB!

©

Bristande förmåga? Or just ‘bad manners’?

”Intighet” – definiera det? En (mot)tagare, dock oförmögen (eller bara rent ouppfostrad?) att faktiskt anamma – skapar intighet. Energisnyltare, torde vara ett mer uppgraderat och intressant begrepp. Eller, är det helt enkelt dåligt uppförande?

Tack vare mina hittills införskaffade livserfarenheter, kan jag egentligen ”sitta vackert” eftersom själva behovet av bekräftelse utifrån har blivit tämligen ointressant. Den insikten i sig är bekräftelse nog. Bekräftelse utifrån är alltså inte avgörande för mitt välbefinnande. Det är dock inte detsamma som att jag inte ödmjukt välkomnar komplimanger, tack. För dem som innehar karaktärsdragen kliniskt, rationellt tänkande torde detta framstå som antipatisk läsning. För all del. Jag är en konstant elev, välkommen med synpunkter.

Förmågan att tänka kliniskt och rationellt är något jag själv lider brist på. Det filosofiska och emotionella tänkandet, som jag däremot nyttjar till fullo, är förvisso upplyftande och flödande samt oerhört värdefullt – ja, i sanning en passion – men leder dessvärre inte alltid till effektivt beslutsfattande. Det i sig betraktas således som en brist och därmed ett problem. Mest för omgivningen.

”Intighet” är ett tomt varande, som kan uppstå när man blir ombedd att förmedla en tanke, synpunkt eller en erfarenhet – kanske även ett fragment av sitt personliga liv. Till en individ som man följaktligen har inlett kommunikation med. Själva intigheten uppstår sålunda när det man har förmedlat alltså inte fångas upp, anammas, av själva mottagaren. Okej då, för att uttrycka det mer rationellt: ingen reaktion. Ingen respons. Du får helt enkelt inget svar! Verktyget, förmågan, begåvningen – om det nu inte är dåligt uppförande – saknas. Detta är alltså ”intighet”.

Positiv slutsats? Ja då, det finns en. Det är uppenbart, men på många sätt ändå lyckosamt, att vi inte är jäm(n)likar. För, utan motvikt ingen förkovring. Själva förloppet avslöjar ju mottagaren då tystnaden i sig innehåller ett budskap. I utebliven respons röjs ändå väsentlig information om individen. Bättre underlag än så serveras knappast. Därmed kan du förhålla dig samt fatta ett (kliniskt och rationellt) beslut. Det vill säga, är du min kompis eller inte?

Sensmoral? Ja, den sedvanliga. I may well lack in numerous areas. Nevertheless, I still hold excellent manners. Excellent manners, indeed. Jag svarar åtminstone på inkommande mail – även om jag inte alltid vill.

©

(B)logg in – blogg ut. (Del 2 av ”Jante”)

Är Du där? Var är Du idag? I ditt företagande. Är Du en lycklig man? Det vill jag att Du är. Jag tänker ofta på Dig. Ja, jag tänker ofta på Du.

När jag var medlem på XX, kontaktades jag av ”Mannen Med Den Trollbindande Blicken”. Det är längesedan nu. Jag är inte medlem längre. Jag kunde inte hålla min dåtida rebelliska och provokativa ådra i styr, och jagade (o)medvetet bort hela Du. Tre år senare är rebellen utdöd.

Du med den magnetiska dragningskraften. Den hypnotiska blicken – som såg rakt igenom min polerade yta. Du befann dig helt enkelt på en annan platå (jag är ikapp och förbi nu). Du som var inkännande nog att uppmärksamma mitt autentiska jag och i en enda mening uttala: “Du skriver om mycket intressanta saker. Jag vill utforska ditt djup på alla sätt”. Efter det var jag förlorad. (I’m such a sucker). Vi “möttes” aldrig, på riktigt. Nära, som ändå inte skjuter haren, var mötet. Men “aldrig” bör aldrig hållas för sant, mötet kan vara framtida.
Somliga “byten” borde inte ens Pumakatt, det var mitt användarnamn, gett sig på. För stor konkurrens på savanna. Det stod väl ändå klottrat i stjärnorna: det som sker skall ske och hade skett ändå. Puma(jakt)instinkten höll förstås världsklass. Den var litet väl otålig, bara. Och “bytet” – det mest intressanta av dem alla – gick förlorat. Jag har inte kommit över det än. Själv gick jag likväl med klarsynt vinst – det stod ju klottrat i stjärnor. En sak (minns Du att vi skojade om det?) var i alla fall säker: -The Cat finally caught your tongue (I wish not).

Var är Du idag?
Jag tycker inte om jakt. I never did, you know.                 
Jag tycker om chilichoklad.

Sensmoral? Det gäller att skilja på det som man kan och inte kan kontrollera. Du hjälpte mig se det. Tack skall Du ha. Så kom tillbaka nu, ___us. Jag har Polomints i skafferiet. Och den vackert inbundna boken A Man From Devon på nattduksbordet vid min säng. Så, kom tillbaka nu. Kom helt enkelt tillbaka. Jag vill ju bara prata med dig!

©

Steve Lukather recension? No need, nobody will read.

Vad gjorde Luke i Västerås?

Spelade för en härligt fokuserad publik bestående av i huvudsak förutsägbart hänförda (amatör)gitarrister. Och lika förväntat – en traditionellt handfull finsmakare (undertecknad inkluderad, förstås).

Publiken, förvånansvärt nog, kronologiskt yngre än väntat visade utomordentligt stor respekt. Det var längesedan jag befann mig i en församling där tystnaden infann sig efter applåden. Inga fylleskrik, undantaget ett då.  Bara en samt annan kommentar – mest ifrån Lukather själv. Jammin With Jesus var det inte. Litet mycket jammin, var det. Mr Lukather var bättre i min iPhone.

Att läsa recensioner om en av världens bäste gitarrister och låtskrivare verkar helt hopplöst. Här hemma. Det finns ingen. Min första tanke var att skriva en egen recension. Min andra tanke: varför det? Jag är vare sig anlitad på uppdrag eller etablerad journalist. Än. Jag har ingen lust längre, att fortsätta göra det här gratis. Och ”Humble Pie” har jag ätit i mängder. Men okej då, eftersom min generositet (jag menade inte pengar) vet få gränser (det var ett skämt ) bjuder jag kärleksfullt på några ord just för att det är så roligt. Mitt uppdrag är framledes att författa en bok – i syfte att bistå mina medsystrar. Jag ska sålunda ägna mig åt den. Tack för mejl och underbara kommentarer. För ris och ros. Tack ska ni ha, alla. Så, det här är näst sista gången jag publicerar synpunkter på WordPress. De följer här.

Steve Lukather är mästerlig. En fullkomligt briljant musiker. Han har på äldre dar försett sig med ett gäng ungtuppar som inte bara är genialiska – de är bättre. Jag uppskattade spelningen på Berns i Stockholm i juni 2008 betydligt mer. Av självklara skäl. Andra förutsättningar. En annan agenda. Den mest minnesvärda stunden vid spelningen i Västerås? Mr Lukather kommenterade den utbredda girigheten i världen och framförde självfallet How Many Zeros från senaste albumet Ever Changing Times. Och som alltid: en hyllning till ”brother” Jeff.

När allt kommer omkring? Inte alls anmärkningsvärt att han valde en spelning i Västerås. Bra val, Luke. Det finns andra värden i livet än Zlatan-dollars. Men även du, Luke, förtjänar vanlig lön när du uppträder på arenor och bakficke-hak, såväl som alla vi andra. Vi ser dig snart igen, jag är säker. Återkopplad med spillrorna av Toto – ni kommer bara inte att kunna låta bli!

Förresten? Du är inte den ende som färgar håret på äldre dar. I love you, baby!

Gone 4-ever, Luke..?

©

Mr Michael Jackson – hyllad yrkesman. Ratad hedersman.

Elitspelare och sedvanliga motionärer som varit med ett tag – där doften av nyklippta fairways är mycket svår att slååå – känner (till) Mr Couples.
Det är inte självklart att obehöriga (va? vad f-n skrev jag där?) känner till vilken genuin gentleman han är. På PGA-touren var ”Freddie” beryktad bland kollegor, mediefolk (och icke att förglömma – kvinnorna) som bevakar touren världen över. Beryktad, hyllad för att han är en genuin gentleman – med alla. En hedersman. En yrkesman.
De av oss som har haft privilegiet att möta honom, vet. Möte eller inte, förresten. Vi vet ändå.

Mr Michael Jackson. Vem kände honom inte, plötsligt? (Somliga tycks ”älska” dig först nu – var befann de sig vid rättegången?) En gentleman, en hedersman. En yrkesman. En skadad man – så ofattbart begåvad. En trakasserad man, jagad. En kränkt man, ensam. En älskad man, en ratad man, plågad. Som också måste verka bland oss – alltför kort – för att upprätthålla samsara.

Vad vet vi? Egentligen. Vad? Vilka är vi att döma? Vi indoktrineras med det som somliga medier och lössläppt pöbel väljer ut åt oss – vi applåderar. Eller kverulerar.                                          

Vad vet vi egentligen om Mr Fred Couples? En man, ja. Hyllad hedersman. Lyckligtvis ännu i levande. Vad (tror vi att vi visste) om Mr Michael Jackson? Missbrukare av symptomdämpande konventionella substanser? Hur många miljoner ”tyckare”, ”bödlar” – ska vi kalla dem för hycklare – missbrukar inte? Socker. Mat. Tobak. Alkohol. Till och med människor.

Jag tror, att världen – så stor, så stor -  inte var mogen för dig, Mr Jackson. Oförmögen att ta emot din villkorslösa kärlek. Jag tror att inskränktheten, okunnigheten, trångsyntheten hos den hycklande massan – den är så stor, så stor -  stod i vägen. Nej, jag tror inte. Jag helt enkelt vet. And I cryed for you.

.

Sensmoral? ”Abusus non tollit usum” (Missbruket upphäver inte det rätta bruket) Jamma i din himmel, MJ! Hälsa Mr Porcaro. Hälsa Mr Mercury, too.

©

Skär(va) av ett slags Paradis.

Det finns ett skär, en del av en klippig idyll i den stockholmska innerskärgården som jag har kommit att hålla för favorit. Sedan några år. Där solen erbjuder ett intensivt strålkastarljus – som vore det en upplyst scen. Det är det också. Någon timme bort med en sedvanlig dragspelsbuss utan luftkonditionering, från Slussen.

Det är en märklig del av ett slags paradis. Där råder en atmosfär av frid, lugn. Även de stunder när vinden beslutar att vrida mot nordost.
För dem som av olika skäl inte kan lämna ”sitt” vackra Stockholm under semestertid, det måste man helst för överlevnaden, är detta substitutet. Det optimala ruset. Tillflykten som läker och helar själskroppen. Den blir som en drog, faktiskt. Jag vill inte missbruka drogen, egentligen. Men det gör jag.

När man ankommer skäret, det ligger på …..ö, råder en slags underförstådd respektfull etik. Var och en har sin egen del av klipporna. Så är det. Precis som en familj runt köksbordet. Din plats, min plats. Hierarki? Verkligen inte, eftersom hänsyn, som jag just beskrev, råder. Miljöfrågan? Den är sällan uppmärksammad. Eller är den det, nu?

Två underbara damer, kronologiskt äldre än jag själv (definiera äldre? Nej, förresten) som är rostigt väderbitna av hav och salt (fast det är ju bräckt) har en termometer. Varje morgon utför L samma rutin. Det är oftast kring 18 grader i det klara, tångrika och friska vattnet. Än så länge, friskt. När vinden ökar, och lämnar tillståndet av växlingen mellan stiltje och svag bris, blandas ytvattnet. Under eftermiddagen håller vattnet 21 grader. Jag njuter av det oavsett. Alger eller inte. Det är något magiskt över denna idyll. Det är helt enkelt en skärva av ett slags paradis.

Sensmoral?
Det är det lilla som gör hela skillnaden. Och det kan finnas på närmare håll än vi tror. Tack, Stockholm.

©

”Vita Contemplativa” – råder alltjämt.

Att se saker för det de är ämnade att vara, är ingen helt igenom enkel företeelse. Förmågan att dra sig tillbaka för kontemplation, och blicka inåt, är oss få förunnat. Ändå vet vi, att det är där igenom som självinsikten ökar – och endast där.

”Vita activa” – ett liv i handling, kan endast efterföljas av just ett liv i kontemplation. Och vice versa. Detta måste komma. Förr eller senare.
För somliga kan detta ta ett helt liv att inse. Andra fattar ett beslut att viga sina dagar endast åt ”vita contemplativa” – till och med under ett helt liv. Men det är förstås en annan historia. Den tillhör i sanning inte väst.
Jag själv har valt att ödmjukt balansera dessa båda tillstånd under återstoden av detta liv. Beslutet föreföll så enkelt.
Att upprätthålla balansen däremot, är även det, en annan historia.

Sensmoral?
”Nosce te ipsum”. Det vill säga – känn Dig själv.
Oavsett sanning i öst, eller väst.

©

(O)rätten att döma.

Ser du förbi ytan? När du betraktar din vän, kollega, chef, hustru, man, kund – och/eller för all del, även ditt husdjur?

Att bli ”sedd” för den DU är - utan att bli dömd – är ett tillstånd som sällan inträffar. Men det inträffar. I synnerhet av medsjälar som gjort upp med sina egna projektioner, sitt ego.
Jag sätter mig själv emellanåt till doms över medmänniskor, trots att jag inte vill. Trots att jag ”borde” veta bättre. Det är ett inlärt fenomen, ett socialt arv som samhället dessutom applåderar. Mindre enkelt att bryta.
Förmågan att ”se” det som inte syns är på sätt och vis ett andligt tillstånd.

Är du själv öppen i dina sinnen? Väljer du att ”se” djupare än det som är yta?
Stanna upp imorgon för en sekund, vänd blicken inåt, begrunda tanken att varje gång du frestas att sätta dig till doms över någon, dömer du i själva verket dig själv. Detta är naturligtvis inte min lära – nej, jag får inte ens betalt för att säga det. Det, som så många experter inom den medicinska professionen anser vara ett faktum. Projicering.  Allt jag gör, är att samtycka.

Ur en annan synvinkel? Berättelsen är hämtad ur Dr Bernie S. Siegel’s bok ”Prescriptions for living”:

”One day I was getting into an elevator when I noticed a man coming down the hall limping, and using a cane. It looked as though he must have had a stroke, and I held the elevator door open for him. I thought to myself; if he had had a broken heart, I wouldn’t have seen it, and I might not have been so inclined to help.”

Sensmoral?
Allt är inte alltid som det synes vara. Nej, inte ens i närheten.

©

Den ”Kamprad:ska Andan”

Lördag. På HÖTORGET råder business as usual. Eller snarare, business as unusual?

Den sedvanliga torgförsäljningen står i blom. Stockholmare, genuina likväl som temporära, bevittnar försäljarnas nu-ska-jag-skrika-högre-än-grannen-kan-för-jag-har-lägre-pris rutinen, när det börjar bli dags att packa ihop. Kvinnor och män ger sig in i sammanstötningen, utan krumbukter. Somliga kommer undan med långskaftade rosor, andra, med vackra högväxta vita liljor. Även en och annan anfrätt tulpan. Ett fåtal, lyckas roffa åt sig världsklassbuketter, för en guldtia.
Själva summan? Ointressant, det är utmaningen att komma över buketten ännu billigare som gäller. Fråga Ingvar. För ett ögonblick slås jag av tanken att jag är te’baka på besök i Smauland, jag ler.

En torgförsäljare noterar mig. I famnen håller han tulpaner, rosor och liljor. Strax före han ämnar skrika högst (för det går ju ut på det) ler han tillbaka, överräcker hela fånget och utbrister: ”- Madame! For You, they are for free!”
Jag tackar ödmjukt, tagen av gesten – gentlemannen i honom.
Eller är han kanske budbärare…?

Sensmoral?
Skarpsinne för affärer är inte detsamma som sed(el)vanlig girighet – fråga Ingvar. Förresten, man behöver knappast vara smålänning för det, nej då.
Snart är det lördag igen.

©