Until we meet again.

♪♫•*¨*•.¸¸♥ ¸¸.•*¨*•♫♪ Merry Christmas ♪♫•*¨*•.¸¸♥ ¸¸.•*¨*•♫♪

Avslutar, för i år, min publicistiska aktivitet på The WittyLiza Chronicles. Tack! För kommentarer och kritikerrosad korrespondens. Jag återkopplar 2010, dock på helt annan arena, och delvis i ytterligare samarbete med en personlig favorit – fotograf Garre Wikingskiöld. Avrundar sålunda med min allra första krönika Until we meet again – publicerad på Aftonbladets nätupplaga, här i omarbetad version.

♪♫•*¨*•.¸¸♥ ¸¸.•*¨*•♫♪ Happy New Year ♪♫•*¨*•.¸¸♥ ¸¸.•*¨*•♫♪

©

"Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är jag. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av alla mina tidigare." Tomas Tranströmer

En dag på väg hem nyttjade jag det för tidpunkten relativt glest befolkade tunnelbanetåget. Host, harkel och traditionellt högljudda mobilsignaler, förstås. Vid en av stationerna klev så två damer på och slog sig ned, med viss möda, intill mig. Jag kunde snabbt konstatera – eller åtminstone med sedvanlig fördomsfullhet förmoda – att de troligen befann sig i den övre pensionsåldern. En av damerna hade vissa svårigheter att ta sig fram och använde sålunda käpp. Hon tycktes kompensera, om man så vill, sin fysiska begränsning med ytterst rapp tunga och därtill genomträngande röst. För ett ögonblick tänkte jag på Lauren Bacall.

Jag noterade att de var synnerligen välklädda och ännu en gång med mina förutfattade meningar, hopplöst nedärvda, gissade jag att de sannolikt härstammade ifrån ett av de mer luxuösa kvarteren i stan. De kom i intensivt samtal och under de följande 10 minuterna fann jag mig hänförd över ämnesvalet. Vid flera tillfällen skrattade jag till, de såg på mig med stor entusiasm och inbjöd mig i samtalet för egen analys. Det kändes som ett privilegium. Att tacka nej hade varit oförskämt.

När jag så en stund senare uttryckte min uppskattning för en outplånlig pratstund, tog farväl av damerna och steg av, befann jag mig i eftertanke. En minnesbild av min en gång så karismatiska operasjungande mormor glimtade förbi, jag var 12 när hon dog. Jag tänkte även på vackra mamma, och log. I förvissning om att också hon med sitt klingande skratt hade närvarat i konversationen, om hon uppnått samma jordliga ålder.

Ånyo kunde jag slå fast att vi ofta befinner oss i, eller skiftar mellan ”alla våra åldrar” oavsett hölje. Jag tänkte: det är något att eftersträva. Dessa sofistikerade damers utstrålning, deras konversationsförmåga. Framför allt beundrade jag deras förhållningssätt till livet – och därefter. Jag kände stor respekt och vördnad kring händelsen när jag stillsamt konstaterade, att inte mycket är vad det vid första anblicken ser ut att vara.
Jag ångrade mig att jag hade klivit av.

.

Sensmoral?
Vi åldras alla. Om vi har tur. Huruvida det sker med eller utan värdighet, med eller utan raffinemang, är åtminstone för merparten av oss nästan alltid ett personligt val. Jag har valt.

God Jul, Mormor. God Jul, Mamma. Until we meet again. Wherever you are…

©

My Grown-Up Christmas List.

Foto: Garre Wikingskiöld

Det lackar visst mot jul. En högtid, en låg tid. Allt beror ju på. Julborden står uppdukade med eller utan välhängda svin. Familjer ansamlas hastigt, och splittras lika fort igen. Andra återförenas efter decennier isär och Posener kommer hem. Med, eller utan stålar.

Glöm inte ädelost på söndag. Och Kung Oscar. Ska vi välja adventsstjärna av papper? Pepparkakebrun, vit eller svart. Granitgrå. Men var f-n är den BRANDGULA? En ‘ängel’, kanske? Vill vi hellre se en ‘ängel’ sprida ljus? Det vederfars i varje hjärta inför jul. Förväntan, stress, press. Glädje och skratt, sorg, rädsla. Gladlynta sånger som skänker oss nytt hopp. Minnesstunder för förtappade själar. Förlust av nära och kära. Det uppstår tystnad, tomhet när skratten klingat av och våra minnen bleknar. Religion eller inte. Vare sig du är västerlänning, afrikan, asiat – eller allt samtidigt – det spelar ingen roll. Vänta, jag glömde arab. Men det kvittar för vi hänger ändå alla samman. Och få av oss lämnas oberörda när det lackar just mot jul.

Foto: Garre Wikingskiöld

Stora landet i väst fortsätter att diktera (although, is Miss Liberty fading?). General Motors ”burn-outar” Saab. Jo, vars, det kan ryka även utan eld och Saab skyller allt på Maud, som på norrländskt vis yttrar: jag säger till om det blir en förändring. Oavsett vem som skyller på vem, min tanke förblir beständig. Förvänta dig aldrig att andra ska uppträda som du vill och ta inte någon för given. Tolerera varandra, krama om varandra. Hjälp – stjälp inte. Men rita din privata gräns för det du vill tillåta. Annars blir du utarmad, integriteten går förlorad. Var helst av allt i din sanning – inget är så helande. Utvidga din vy, stirra inte upp mot skyn, endast. Kan du inte resa, res ändå. Fråga dem som sett. Jag tänker fråga fotografen…

Foto: Garre Wikingskiöld

Låt oss inte krångla till det. Jag är blott jag, och klar för idag. Utan skruv och mejsel. Mitt hjärta är beivrat men uppfyllt av tacksamhet och glädje, och sparsam förhoppning. Jag tillönskar värmande jul var jag än väljer att vara. Men först? Klicka nedan på versen och lyssna på Kelly Clarkson framföra David Fosters berörande Grown-Up Christmas List. Själv föredrar jag originalversionen med Natalie Cole. Oavsett så blir du aldrig densamma.

So here’s my lifelong wish
My grown up christmas list
Not for myself
But for a world in need

Sensmoral? Don’t be a greedy pig. Nej, skojar bara. Jag överlåter moralen åt dig. Men om du nu måste julshoppa i New York? Remember to bring plenty of the lute…

©

”Pass it forward”, sa han. Pengarna eller livet, sa hon.

Foto: Garre Wikingskiöld

En bild säger mer än tusen ord. Ett tusen ord berättar mer än en bild. Hur man än vänder och vrider på synvinkeln är den för alltid subjektiv. Känslan är subjektiv. Fotografens magiskt skildrade porträtt kan stå i direkt kontrast till skribentens uppfattning av samma bild. Där i ligger det hänförande och hoppfulla. Det oåtkomliga eller dystra. Det som skiljer oss eller förenar oss. Men en känsla är en känsla och kräver inte att ständigt bli värderad. Jag ska reflektera över det som få andra har mod att göra. Pengar. Och ”svartlistade” känslor. Jag skall låta bli att ”skämta till det”. Det blir svårt. Men du? Ta det hela med saltnypan, if you please. Just stay… ‘positive’!

Jag läste nyligen en insändare om vad som förväntas av dig som är arbetssökande anno 2009. Du måste vara en absolut superindivid. Självgående, stod det. Det var viktigast. Som om vi inte är självgående, redan. I en omvärld fokuserad på karriär, resultat och pengajakt är det inte alltid enkelt att ”bara vara Du”. Det är inte gott nog. I det specifika sammanhanget är det inte tillräckligt. Den ena artikeln efter den andra föreslår knivskarpa verktyg för det som definieras framgång. Olika ”experter” förser oss med hejarop, trollformler och häxbrygder – allt i syfte att snabbare (för det går ju ut på det) bistå oss i att nå toppen. Mer stålars. Snyggare status. Därtill kan vi välja, efter bästa förmåga, bland coach efter coach som på olika sätt säljer framgångs(rika) knep och knåp för att rusta oss ytterligare. Utmärkt. Det är precis så ett forum som syftar till att erbjuda information om karriär och nätverk och GenVägen dit, icke att förglömma, bör fungera.
Jag värderar varken det ena eller det andra, särskiljer inte. Vad skulle det tjäna (pengar) till? Jag äger verkligen inte rätten att döma. Jag har inte ens lust. Där vi är, är det tack och lov tillåtet. Vi kan säga det vi tycker utan risk för landsförvisning, stympning eller dödsstraff. Men lidande kan naturligtvis aldrig ställas mot lidande. Det borde vara lika självklart som att vi inte har rätten att döma vår nästa. Men det gör vi. Vi dömer per automatik eftersom det är ett socialt arv, en nedärvd reflex. Det är kontrasterna som hjälper oss att urskilja. Oavsett vilken torntopp vi blickar mot. Min önskan är att påvisa det. Och hemkalla någon slags balans. Jag tycker nämligen att det råder slagsida.

Jag vill trycka på stoppuret. Andas in. Håll andan. Andas ut. Reflektera över hur du verkligen mår, vem du innerst är. Vad som är viktigt. Våga vara tacksam för det du faktiskt har. Var ”bara Du” en stund. Så där ja. Är du i balans nu? Skynda på, vi har inte hela dagen på oss!
Okej, handen på hjärtat så vet både du och jag att pengar och status är mer fundamentalt än vi vill erkänna. Råder det dessutom brist på pengar är det inte bara smärtsamt, det kan vara direkt sjukdomsframkallande. Vad är då brist? Brist är, inte när du inte kan ordna det du vill ha, utan snarare när du inte har köpkraft att ordna det du behöver. (Hängde du med där?)

Ur somliga synvinklar har ingenting förändrats sedan Pink Floyd släppte Money, anno 1973. Ironiskt nog innehar kassakon rekordet för att ha stannat längst på Billboard-listan. The Dark Side of the Moon är fortfarande ett av världens tre mest sålda album. Stålar, stålarna, stålars.
Högmodiga statsmän i smygdiktaturer, framstående företagsledare – redan överbetalda – är fortfarande infekterade av korruption och girighet. Det syns bara tydligare nu. It’s always about the lute. Med lite slughet och rävspel kan vem som helst snart profitera på vad som helst. Det blir, åtminstone för mig, än mer väsentligt att skilja på det som är oumbärligt och inte. Vi förefaller stundtals ha förlorat grundläggande värden. Inbillar jag mig? Jag känner motsägelsefullt nog både hopp och förvirring. Det händer till och med att jag känner mig bed(r)övad, jag erkänner det. Kraven för att uppnå optimala mål i karriären kan helt enkelt te sig överväldigande för många av oss. Om vi dessutom insjuknar har vi inte skuggan av en chans. Lyckligtvis är det en illusion. Vi har alltid en chans att studsa tillbaka. Det är bara att välja väg.
Hur ska jag välja i allt det andra, förresten? Com Hem eller Telia? Latte eller Macchiato? Fäijsbooken eller Twitter? Välja? Behövs inte. Köp alltihop. Just get your hands on a little more of the lute.

Hoppet som lyckligtvis fyller mitt hjärta, är just kontrasten. Kontrasten till den toxiska girigheten. När jag möter en medmänniska som ger fast hon inte har. Som, utan att vänta sig någonting tillbaka, erbjuder mig av sin generositet. En vän som omfamnar mig. En främling som sträcker ut en hjälpande hand. Ofta kommer hjälpen till oss när vi minst förväntar oss den. När vi befinner oss i nöd. Hjälpen är lyckligtvis inte alltid förknippad med pengar. För tio år sedan korsade jag väg med Anna. Det var Anna som visade mig ”pass it forward”.

Foto: Garre Wikingskiöld

Anna berättade om en av hennes många resor. Om hur hon hade fått motorstopp strax utanför en by, någonstans i en öken. En av byborna kom till hennes undsättning. Tänka sig, han var mekaniker. När Anna tog upp sedlar redo att betala avböjde han och sa: pass it forward. Hjälp någon annan.

Har det till och med blivit bannlyst att äga rättigheten till våra biologiska känslor? Så länge de inte är strålande glada, menar jag. Det är som vi, anno 2009, inte längre får lov att känna ilska, nedstämdhet, uppgivenhet, sorg eller frustration. Det anses fult. I sin allvarligaste form benämns det till och med för negativitiet. Vi förväntas genast konvertera till motsatsen – dessutom betala med pengar för även det. ”Köp en bok om positivt tänkande.” ”Se filmen The Secret.” ”Var inte så förbannat negativ, människa.”
Utmärkt. Det är utomordentligt bra att vi kan anlita ”expertis” även i syfte att odla positiva tankar. Hur kan vi inte samtycka till det? Men en väsentlig faktor som förbises är att vi är komplexa och upplever känslor i syfte att hjälpa oss urskilja kontraster. Att känna vilka känslor som helst är vår födslorätt och inget som får skuldbeläggas. Känslor, oavsett dignitet, fyller en livsviktig funktion. De skall inte utplånas snabbare. Allting kan inte påskyndas. Moraliserar jag? För all del, it’s on the house.

Om vi kan övervinna vår fruktan för att stötas bort och inte längre gripas av panik när våra gränslinjer inte alltid omger och skyddar oss har vi uppnått sann frid. Att våga visa vem vi är, på allvar, kräver verkligt mod.
Vi kan alla påverka, beröra. Med en kärleksfull gest. Med ord, omsorgsfullt utvalda eller slarvigt forcerade. Med fotografiskt förevigade ögonblick. Kontrasten mellan blek och färgsprakande bara är och behöver inte alltid värderas. Oavsett hur vi blickar mot toppen. Det är helt enkelt gott nog. Du behöver inte nå hela vägen upp.

Foto: Garre Wikingskiöld

.

Sensmoral? Ja då. Sannolika ”Men ta och kamma till dig nu, Liza, och skaffa dig ett välavlönat jobb!” And simply, pass a favor forward.

©

Ärlighet varar längst. Den Sokratiska dialogen, med Einstein.

©

Relativt absolut, faktiskt. Den Sokratiska dialogen leder åtminstone framåt. Sokratisk ironi eller inte? Det spelar ingen roll. Var bara en ärlig människa.

Sokrates provocerade rätten så att han dömdes till döden, han tvingade fram det domslutet. Hans vänner förberedde en flyktplan, men Sokrates avböjde med motiveringen att man aldrig får besvara en orätt med en annan orätt. Det är mycket bättre att lida orätt än att göra orätt. Sokrates menade att flykt skulle vara en orätt, eftersom han genom den ställde sig över lagarna. Hur absolut var inte det? Vilken dygd. Undrar om (de tidigare) makthavarna i regeringen – och somliga företag inom privat näringsliv – har studerat Sokrates? Platon? Högskoleexamen eller inte. ”-Tänk, så missvisande en akademisk titel kan vara”, sa autodidakten.

Enligt Sokrates var allting absolut – även det faktum att han å andra sidan inget visste. En nutida dialog mellan Sokrates och Einstein? Trollbindande. Sannolikheten att jag hade närvarat som hänförd åskådare är absolut. Lyssna på din inre röst – av Sokrates kallad daimonion. Lär dig skilja på det som är absolut eller relativt – i stället för att förlita dig på ‘överheten’. Uppträd med civilkurage, personligt ansvar och heder. Parasitera inte på kärleksfulla medmänniskor som ger dig av sin fulla uppmärksamhet och lojalitet. Var helt enkelt en ärlig människa. Använd för all del den Sokratiska ironin – dock med största försiktighet. Så som jag själv gör. Den avkräver nämligen en högst subtil förmåga. Bemästrar du den inte, låt bli. Var helt enkelt en ansvarsfull människa. Endast så kan du förtjäna respekt och beundran.

Sensmoral? Det är en absolut dygd – ärlighet är inte bara attraktivt. Ärlighet varar längst.

©

Våra barn bestämmer. LOL!

Ett effektivare sätt att förhålla sig till omvärlden, rent verbalt, råder. Sedan länge. Vid närmare granskning kan jag slå fast att dessa enkla ord – utöver dem ett par snabba förkortningar – är synnerligen brukbara. Även ur ett vuxenperspektiv.

Orden är så frappanta att jag använder dem själv, för att göra mig alls förstådd – i synnerhet bland tonåringar. Orden är handplockade av våra barn. Barnen bestämmer.

• Äger. Går ut på att man värderar det som innehar pondus. Det måste vara något som är riktigt bra, snyggt eller coolt. ”Det är insane vad den här musiken äger!” Motsatsens ord är således suger. (Översättning överflödig – även för oinvigda)

• Orka. Det skall sägas med en viss expressiv gnölande kraft, en aning arrogant och gärna med en eftersmak som vore det en fråga (fast det är det ju aldrig – barnen bestämmer). Orka förefaller vara mest anlitat, nästan i varannan mening. Brukas emellanåt som en reaktion, när föräldern – eller vem som helst, förresten, säger till barnet att uträtta något. Men det kan även användas i vanliga samtal mellan barnen själva, som för att konstatera något faktum.

• Ofta. Det är något mindre enkelt att interpretera. Sannolikt är det mer ett sätt att avväpna sig om man känner sig ”åtalad” eller tillrättavisad. Eventuellt motangrepp från barnamunnen kan lyda: ”- Oftaaa, att jag brukar göra det, va?” I annat sammanhang kan det sägas i förbifarten, även denna gång som ett slags konstaterande av något.

Själva effekten inträffar när dessa ord anländer var för sig. Men när de dessutom uppträder i en snabb följd efter varandra, har man inte skuggan av en chans att värja sig. Det bästa sättet att bemöta dem? Använd dem. Det hela är ju trots allt bara en attityd. Inget annat.

Sensmoral? Barn är underbara. Barn är helt enkelt bäst. Det är ett absolut privilegium att vara förälder. En ovärderlig gåva – aldrig en självklarhet. BRB!

©

Bristande förmåga? Or just ‘bad manners’?

”Intighet” – definiera det? En (mot)tagare, dock oförmögen (eller bara rent ouppfostrad?) att faktiskt anamma – skapar intighet. Energisnyltare, torde vara ett mer uppgraderat och intressant begrepp. Eller, är det helt enkelt dåligt uppförande?

Tack vare mina hittills införskaffade livserfarenheter, kan jag egentligen ”sitta vackert” eftersom själva behovet av bekräftelse utifrån har blivit tämligen ointressant. Den insikten i sig är bekräftelse nog. Bekräftelse utifrån är alltså inte avgörande för mitt välbefinnande. Det är dock inte detsamma som att jag inte ödmjukt välkomnar komplimanger, tack. För dem som innehar karaktärsdragen kliniskt, rationellt tänkande torde detta framstå som antipatisk läsning. För all del. Jag är en konstant elev, välkommen med synpunkter. Förmågan att tänka kliniskt och rationellt är något jag själv lider brist på. Det filosofiska och emotionella tänkandet, som jag däremot nyttjar till fullo, är förvisso upplyftande och flödande samt oerhört värdefullt – ja, i sanning en passion – men leder dessvärre inte alltid till effektivt beslutsfattande. Det i sig betraktas således som en brist och därmed ett problem. Mest för omgivningen.

”Intighet” är ett tomt varande, som kan uppstå när man blir ombedd att förmedla en tanke, synpunkt eller en erfarenhet – kanske även ett fragment av sitt personliga liv. Till en individ som man följaktligen har inlett kommunikation med. Själva intigheten uppstår sålunda när det man har förmedlat alltså inte fångas upp, anammas, av själva mottagaren. Okej då, för att uttrycka det mer rationellt: ingen reaktion. Ingen respons. Du får helt enkelt inget svar! Verktyget, förmågan, begåvningen – om det nu inte är dåligt uppförande – saknas. Detta är alltså ”intighet”.

Positiv slutsats? Ja då, det finns en. Det är uppenbart, men på många sätt ändå lyckosamt, att vi inte är jäm(n)likar. Utan motvikt ingen förkovring. Själva förloppet avslöjar ju mottagaren då tystnaden i sig innehåller ett budskap. I utebliven respons röjs väsentlig information. Bättre underlag än så serveras knappast. Därmed kan du förhålla dig samt fatta ett (kliniskt och rationellt) beslut. Det vill säga, är du min kompis eller inte?

Sensmoral? Ja, den sedvanliga. I may well lack in numerous areas. Nevertheless, I still hold excellent manners. Excellent manners, indeed. Jag svarar åtminstone på inkommande mail – även om jag inte alltid vill.

©

(B)logg in – blogg ut. (Del 2 av ”Jante”)

Är Du där? Var är Du idag? I ditt företagande. Är Du en lycklig man? Det vill jag att Du är. Jag tänker ofta på Dig. Ja, jag tänker ofta på Du.

När jag var medlem på XX, kontaktades jag av ”Mannen Med Den Trollbindande Blicken”. Det är längesedan nu. Jag är inte medlem längre. Jag kunde inte hålla min dåtida rebelliska och provokativa ådra i styr, och jagade (o)medvetet bort hela Du. Tre år senare är rebellen utdöd.

Du med den magnetiska dragningskraften. Den hypnotiska blicken – som såg rakt igenom min polerade yta. Du befann dig helt enkelt på en annan platå (jag är ikapp och förbi nu). Du som var inkännande nog att uppmärksamma mitt autentiska jag och i en enda mening uttala: “Du skriver om mycket intressanta saker. Jag vill utforska ditt djup på alla sätt”. Efter det var jag förlorad. (I’m such a sucker). Vi “möttes” aldrig, på riktigt. Nära, som ändå inte skjuter haren, var mötet. Men “aldrig” bör aldrig hållas för sant, mötet kan vara framtida.
Somliga “byten” borde inte ens Pumakatt, det var mitt användarnamn, gett sig på. För stor konkurrens på savanna. Det stod väl ändå klottrat i stjärnorna: det som sker skall ske och hade skett ändå. Puma(jakt)instinkten höll förstås världsklass. Den var litet väl otålig, bara. Och “bytet” – det mest intressanta av dem alla – gick förlorat. Jag har inte kommit över det än. Själv gick jag likväl med klarsynt vinst – det stod ju klottrat i stjärnor. En sak (minns Du att vi skojade om det?) var i alla fall säker: -The Cat finally caught your tongue (I wish not).

Var är Du idag?
Jag tycker inte om jakt. I never did, you know.                 
Jag tycker om chilichoklad.

Sensmoral? Det gäller att skilja på det som man kan och inte kan kontrollera. Du hjälpte mig se det. Tack skall Du ha. Så kom tillbaka nu, ___us. Jag har Polomints i skafferiet. Och den vackert inbundna boken A Man From Devon på nattduksbordet vid min säng. Så, kom tillbaka nu. Kom helt enkelt tillbaka. Jag vill ju bara prata med dig!

©

Steve Lukather recension? No need, nobody will read.

(n)Ever Changing Times..?

.

Vad gjorde Luke i Västerås?

Spelade för en härligt fokuserad skara bestående av – med all respekt – i huvudsak förutsägbart hänförda (amatör)gitarrister. Och lika förväntat, en traditionellt handfull finsmakare (undertecknad inkluderad, förstås).

Publiken, förvånansvärt nog, kronologiskt yngre än väntat visade utomordentligt stor respekt. Det var längesedan jag befann mig i en församling där tystnaden infann sig efter applåden. Inga fylleskrik, undantaget ett då.  Bara en samt annan kommentar – mest ifrån Lukather själv. Jammin With Jesus var det inte. Litet mycket jammin, var det. Mr Lukather var bättre i min iPhone.

...very ard hitting drummer-boy.

.

Att läsa recensioner om en av världens bäste gitarrister och låtskrivare verkar helt hopplöst. Här hemma. Det finns ingen. Min första tanke var att skriva en egen recension. Min andra tanke: varför det? Jag är vare sig anlitad på uppdrag eller etablerad journalist. Än. Jag har ingen lust längre, att fortsätta göra det här… gratis. Och ”Humble Pie” har jag ätit i mängder. Men okej då, eftersom min generositet (menar inte pengar) vet få gränser (det var ett ödmjukt skämt) bjuder jag kärleksfullt på några ord just för att det är så roligt

Förresten? Du är inte den ende som färgar håret alltför svart på "gamla" dar. I love you, baby!

.

.

Steve Lukather är förstås mästerlig. En briljant musiker. Han har på äldre dar försett sig med ett gäng ungtuppar som inte bara är genialiska – de är bättre. Jag uppskattade spelningen på Berns i Stockholm i juni 2008 betydligt mer. Av självklara skäl. Andra förutsättningar. En annan agenda. Den mest minnesvärda stunden vid spelningen i Västerås? Mr Lukather kommenterade den utbredda girigheten i världen och framförde självfallet How Many Zeros från senaste albumet Ever Changing Times. Och som alltid: en hyllning till ”brother” Jeff.

.

.

När allt kommer omkring? Inte alls anmärkningsvärt att han valde en spelning i Västerås. Bra val, Luke. Det finns andra värden i livet än Zlatan-dollars. Men även du, Luke, förtjänar vanlig lön när du uppträder på arenor och bakficke-hak, såväl som alla vi andra. Vi ser dig snart igen, jag är säker. Återkopplad med spillrorna av Toto – ni kommer bara inte att kunna låta bli!

Gone 4-ever, Luke?

©

.

P.S. Samtliga foton Claes Johansson.

Mr Michael Jackson – hyllad yrkesman. Ratad hedersman.

Elitspelare och sedvanliga motionärer som varit med ett tag – där doften av nyklippta fairways är mycket svår att slååå – känner (till) Mr Couples.
Det är inte lika självklart att man känner till vilken genuin gentleman han är. På PGA-touren är ”Freddie” beryktad bland kollegor, mediefolk (och icke att förglömma – kvinnorna) som bevakar touren världen över. Beryktad, hyllad för att han är en genuin gentleman – med alla. En hedersman. En yrkesman. De som har haft privilegiet att möta honom, vet. Möte eller inte, förresten. Vi vet ändå.

Mr Michael Jackson. Vem kände honom inte, plötsligt? (Somliga tycks ”älska” dig först nu – var befann de sig vid rättegången?) En gentleman, en hedersman. En yrkesman. En skadad man – så ofattbart begåvad. En trakasserad man, jagad. En kränkt man, ensam. En älskad man, en ratad man, plågad. Som också måste verka bland oss, alltför kort, för att upprätthålla samsara.

Vad vet vi? Egentligen. Vad? Vilka är vi att döma? Vi indoktrineras med det som medier och lössläppt pöbel väljer ut åt oss – vi applåderar. Eller kverulerar.                                

Vad bryr vi oss egentligen om Mr Fred Couples? En landsman, ja. Hyllad hedersman. Lyckligtvis ännu i levande. Vad (tror vi att vi visste) om Mr Michael Jackson? Missbrukare av symptomdämpande konventionella substanser? Hur många miljoner ”tyckare” missbrukar inte? Socker. Mat. Tobak. Alkohol. Till och med människor. Jag tror, att världen – så stor, så stor -  inte var mogen för dig, Mr Jackson. Oförmögen att ta emot din villkorslösa kärlek. Jag tror att inskränktheten, okunnigheten, trångsyntheten hos den hycklande massan – den är så stor, så stor -  stod i vägen. Nej, jag tror inte. Jag helt enkelt vet. And I cryed for you.

.

Sensmoral? ”Abusus non tollit usum” (Missbruket upphäver inte det rätta bruket) Jamma i din himmel, MJ! Hälsa Mr Porcaro. Hälsa Mr Mercury, too.

©

Skär(va) av ett slags Paradis.

Det finns ett skär, en del av en klippig idyll i den stockholmska innerskärgården som jag har kommit att hålla för favorit. Sedan några år. Där solen erbjuder ett intensivt strålkastarljus – som vore det en upplyst scen. Det är det också. Någon timme bort med en sedvanlig dragspelsbuss utan luftkonditionering, från Slussen.

Det är en märklig del av ett slags paradis. Där råder en atmosfär av frid, lugn. Även de stunder när vinden beslutar att vrida mot nordost.
För dem som av olika skäl inte kan lämna ”sitt” vackra Stockholm under semestertid, det måste man helst för överlevnaden, är detta substitutet. Det optimala ruset. Tillflykten som läker och helar själskroppen. Den blir som en drog, faktiskt. Jag vill inte missbruka drogen, egentligen. Men det gör jag.

När man ankommer skäret, det ligger på …..ö, råder en slags underförstådd respektfull etik. Var och en har sin egen del av klipporna. Så är det. Precis som en familj runt köksbordet. Din plats, min plats. Hierarki? Verkligen inte, eftersom hänsyn, som jag just beskrev, råder. Miljöfrågan? Den är sällan uppmärksammad. Eller är den det, nu?

Två underbara damer, kronologiskt äldre än jag själv (definiera äldre? Nej, förresten) som är rostigt väderbitna av hav och salt (fast det är ju bräckt) har en termometer. Varje morgon utför L samma rutin. Det är oftast kring 18 grader i det klara, tångrika och friska vattnet. Än så länge, friskt. När vinden ökar, och lämnar tillståndet av växlingen mellan stiltje och svag bris, blandas ytvattnet. Under eftermiddagen håller vattnet 21 grader. Jag njuter av det oavsett. Alger eller inte. Det är något magiskt över denna idyll. Det är helt enkelt en skärva av ett slags paradis.

Sensmoral?
Det är det lilla som gör hela skillnaden. Och det kan finnas på närmare håll än vi tror. Tack, Stockholm.

©