Ett stenkast, eller så.

Det är en befriande känsla som infinner sig i den stund som ”upplysning” inträffar. Ögonblickligt uppvakande; Satori.

Ingen kan undkomma upplysning. Somliga är vidöppna för att ta emot den medan andra inte ens förstår vad upplysning är. Det gör ingenting, den inträffar ändå. Skillnaden är bara den att det tar betydligt längre tid; vilket till och med det är i sin ordning. Upplysning, enligt min erfarenhet, anländer i små anpassade doser. Det tycks inte finnas någon logik (logik är å andra sidan inte min grej) i när dessa episoder, om man så vill, inträffar.

Illustration: Ninni Lundquist

Det minner mig om något som min far sa. Om det vi kallar för den åldrande processen. Och den sker ju vare sig vi har axlat bördor eller inte. Han sa att när man ser sin spegelbild förefaller den vara precis densamma under relativt lång tid. Men plötsligt en dag, när man betraktar sitt ansikte: en synbar förändring – totalt oförmodad, förstås. Det är ofrånkomligt, inser man, och blir lika överraskad av förvåning varje gång. Det är ett skickligt sätt av naturen att tillåta denna process i små assimilerade doser, tyckte pappa. Han hade rätt.

Hur vi än förhåller oss är det en högst personlig upplevelse och vi kan egentligen aldrig vara säkra på någonting. Förutom den åldrande processen. Och att upplysning inträffar. Det är inte alla som uppfattar åldrandet, förresten, som en börda. Tvärtom. Somliga välkomnar det och känner sig till och med ”lättade”. Jag tror dock att det västerländska synsättet – där vi helst gömmer undan de skrynkligt åldrade – förbjuder de flesta av oss att välkomna åldrandet. Oj, jag skrev förbjuder oss. Jag ämnade skriva förhindrar oss.

Illustration: Ninni Lundquist

Hur betungande det (jag lämnade åldrandet i första stycket) än är, hur tryckande livsuppgiftens bördor än förefaller med alla dess nedärvda såväl som nytillkomna dogmer och fördomar – somliga av dem tycks ha häng på oss som om de ägde rätten – fyller de alltjämt en fullständig funktion. De kanske behövs för att hålla oss jordade. Eller för att vi helt enkelt inte är i fas när upplysning vill inträffa. Kanske de håller sig där, like a pain in the neck, av helt andra skäl.
Varför utgå ifrån att de är tyngder? Det vi ser är inte alltid det vi får. Det som synes vara obestridda beläggningar kan i själva verket vara… ‘änglar’. Förklädda till tvinnade silkesnystan, var och en i varierande omfattning med syfte att bistå, stödja. Och arrangera kärleksfull värme. Ingenting annat. Det beror återigen på hur vi förhåller oss, var på vår levnadsbana vi befinner oss.

Sensmoral: Det är också en befriande känsla att äga fullständig kännedom om att färgen grön står för läkande. En upplysning, bara.

©

Om gammal ändå vore äldst

Illustration: Ninni Lundquist

Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av alla dem som är ‘jag’. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av alla mina tidigare.”

-Tomas Tranströmer

 

 

En dag på väg hem från arbetet nyttjade jag det för tidpunkten relativt glest befolkade tunnelbanetåget. Host, harkel och traditionellt högljudda mobilsignaler, hördes förstås. Vid en av stationerna klev så två damer på och slog sig ned, med viss möda, intill mig. Jag kunde snabbt konstatera – eller åtminstone med sedvanlig fördom förmoda – att de troligen befann sig i den övre pensionsåldern. En av damerna hade vissa svårigheter att ta sig fram och använde sålunda käpp. Hon tycktes kompensera sin fysiska begränsning med ytterst rapp tunga och därtill kraftfull genomträngande röst. För ett ögonblick tänkte jag på Lauren Bacall.

Jag noterade att damerna var synnerligen välklädda och ännu en gång med mina förutfattade meningar, hopplöst nedärvda, gissade jag att de sannolikt härstammade ifrån ett av de mer luxuösa kvarteren i stan. De kom i intensivt samtal och under de följande tio minuterna fann jag mig hänförd över ämnesvalet. Vid flera tillfällen fnissade jag till, de såg på mig med stor entusiasm och inbjöd mig i samtalet – det kändes som ett privilegium. Att tacka nej hade varit oförskämt.

Illustration: Ninni Lundquist

När jag så en stund senare uttryckte min uppskattning för en outplånlig pratstund, tog farväl av damerna och steg av, befann jag mig i eftertanke. En minnesbild av min en gång så karismatiska operasjungande mormor glimtade förbi, jag var alldeles för ung när hon dog. Jag tänkte även på mamma, och log. I förvissning om att också hon med sitt klingande skratt hade närvarat i konversationen, om hon uppnått samma jordliga ålder.

Ånyo kunde jag slå fast att vi ofta befinner oss i, eller skiftar mellan ”alla våra åldrar” oavsett hölje. Jag tänkte: det är något att eftersträva. Dessa sofistikerade damers utstrålning, deras konversationsförmåga. Framför allt beundrade jag deras förhållningssätt till livet – och därefter. Jag kände stor respekt och vördnad kring händelsen – och det vi kallar åldrandet – när jag stillsamt konstaterade att inte mycket är vad det vid första anblicken ser ut att vara. Jag ångrade mig att jag hade klivit av.

Illustration: Ninni Lundquist

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sensmoral? Vi åldras alla. Om vi är lyckosamma. Huruvida det sker med eller utan värdighet, med eller utan raffinemang, är åtminstone för merparten av oss förhoppningsvis ett personligt val. Jag hoppas att jag får välja.

P.S. Requiescat in pace, Mormor. Requiescat in pace, Mamma. Until we meet again. Wherever you are!

© Illustration: Ninni Lundquist

© Text: Liza Hallam Whittingham

”Pass it forward”, sa han. Pengarna eller livet, säger hon.

Etiketter

Bekräftelse, Girighet, Karriär, Känslor, Pengar

Foto: Garre Wikingskiöld

En bild säger mer än tusen ord. Ett tusen ord berättar mer än en bild. Hur man än vänder och vrider på synvinkeln är den för alltid subjektiv. Känslan är subjektiv. Fotografens magiskt skildrade porträtt kan stå i direkt kontrast till skribentens uppfattning av samma bild. Där i ligger det hänförande och hoppfulla. Det oåtkomliga eller dystra. Det som skiljer oss eller förenar oss. Men en känsla är en känsla och kräver inte att ständigt bli värderad. Jag ska reflektera över det som få andra har lust att skrävla om. Pengar. Och ”svartlistade” känslor. Jag skall försöka låta bli att skämta till det. Det blir mindre enkelt så ta det hela med saltnypan. And just stay… ‘positive’!

 

Jag läste en insändare redan 2010 om vad som förväntas av dig som är arbetssökande. Du måste vara en absolut superindivid. Självgående, stod det. Det var viktigast. Som om vi inte är självgående, redan. I en omvärld fokuserad på karriär, resultat och stålar är det inte alltid enkelt att ”bara vara Du”. Det är inte gott nog. I det specifika sammanhanget är det inte tillräckligt. Den ena artikeln efter den andra föreslår knivskarpa verktyg för det som definieras framgång. Olika ”experter” förser oss med hejarop, trollformler och häxbrygder – allt i syfte att snabbare (för det går ju ut på det) bistå oss i att nå toppen. Mer stålars. Snyggare status. Därtill kan vi välja, efter bästa förmåga, bland coach efter coach som på olika sätt säljer framgångs(rika) knep och knåp för att rusta oss ytterligare. Så bra då. Det är precis så ett forum som syftar till att erbjuda information om karriär och nätverk och GenVägen dit, icke att förglömma, bör fungera.
Jag värderar varken det ena eller det andra, särskiljer inte. Vad skulle det tjäna (pengar) till? Jag äger verkligen inte rätten att döma. Jag har inte ens lust.

Där vi är (det vill säga här i Sverige) är det tack och lov tillåtet. Vi kan fritt säga det vi tycker utan risk för landsförvisning, stympning eller dödsstraff. Men lidande kan naturligtvis aldrig ställas mot lidande. Det är för en arbetslös ett lidande att stå utan försörjning. Det är ett lidande att bo i en diktatur där du riskerar att torteras för att du gav uttryck för din åsikt. Två helt olika slags lidanden. Icke desto mindre: lidanden!

Det borde vara lika självklart att inte jämföra lidanden som att aldrig ta sig rätten att döma vår nästa. Men det gör vi. Vi dömer per automatik eftersom det är ett socialt arv, en nedärvd reflex. Det är dessutom kontrasterna som hjälper oss att urskilja. Oavsett vilken topp vi blickar mot. Jag vill gärna påvisa det, hemkalla någon slags balans. Jag tycker nämligen att det råder slagsida.

Jag vill trycka på stoppuret. Andas in. Hålla andan. Andas ut. Reflektera över hur du verkligen mår, vem du innerst är. Vad som är viktigt. Är du tacksam för det du har? Var ”bara Du” en stund. Så där ja. Är du i balans nu? Men skynda på, vi har inte hela dagen på oss! Jakten på pengar och status är mer fundamentalt än vi vill erkänna. Råder det dessutom brist på pengar är det inte bara smärtsamt, det kan vara direkt sjukdomsframkallande. Vad är då brist? Brist är, inte när du inte kan ordna det du vill ha, utan snarare när du inte ens har köpkraft att ordna det du verkligen behöver. (Hängde du med där?)

Ur finansiella synvinklar har ingenting förändrats sedan Pink Floyd släppte Money, 1973. Ironiskt nog innehar den kassakon rekordet för att ha stannat längst på Billboard-listan. Själva albumet The Dark Side of the Moon är fortfarande ett av världens tre mest sålda album.
Och högmodiga statsmän i smygdiktaturer, framstående företagsledare – redan överbetalda – är fortfarande infekterade av korruption och girighet. Det syns bara tydligare nu. It’s always about the lute. Med slughet och rävspel kan vem som helst snart profitera på vad som helst. Det blir, åtminstone för mig, än mer väsentligt att skilja på det som är oumbärligt och inte. Vi förefaller stundtals ha förlorat grundläggande värden.

Inbillar jag mig? Självfallet inte. Jag känner motsägelsefullt nog både hopp och förvirring. Det händer till och med att jag känner mig bed(r)övad, jag erkänner det. Kraven för att uppnå optimala mål i karriären kan helt enkelt te sig överväldigande för många av oss. Om vi dessutom insjuknar har vi inte skuggan av en chans. Lyckligtvis är det en illusion. Vi har alltid en chans att studsa tillbaka. Det är bara att välja väg. Jag menar, du kan ju alltid anlita en sådan där coach.

 

Hur ska vi välja i allt det andra, förresten? Com Hem eller Telia? Latte eller Macchiato? Facebook eller Twitter? Välja? Behövs inte. Köp alltihop. Just get your hands on a little more of the lute.

 

Hoppet som lyser upp tillvaron, är trots allt kontrasten. Så vad är kontrasten till den toxiska girigheten, den ständiga jakten på pengar? Det är när jag möter en medmänniska som ger fast hon inte har. Som, utan att vänta sig någonting tillbaka, erbjuder mig av sin generositet. En vän som omfamnar mig. En främling som sträcker ut en hjälpande hand. Ofta kommer hjälpen till oss när vi minst anar. När vi befinner oss i nöd. Hjälpen är lyckligtvis inte alltid förknippad med just pengar. Låt mig berätta om ett exempel. För mer än nu tio år sedan korsade jag väg med Anna. Det var Anna som visade mig det helt ovärderliga i agerandet, i tankesättet ”Pass It Forward”. Anna berättade om en av hennes många resor. Om hur hon hade fått motorstopp strax utanför en by, någonstans i en öken. En av byborna kom till hennes undsättning. Tänka sig, han var dessutom mekaniker. När Anna tog upp sedlar redo att betala avböjde han och sa: ”Pass It Forward.” Hjälp någon annan.

Foto: Garre Wikingskiöld

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Har det blivit bannlyst att äga rättigheten till våra biologiska känslor, förresten? Så länge de inte är strålande glada, menar jag. Det är som vi inte längre får lov att känna ilska, nedstämdhet, uppgivenhet, sorg eller frustration. Dessa livsviktiga helt naturliga känslor är svartlistade. De anses fula. I sin allvarligaste form faller dessa känslor – helt naturliga, fundamentala och livsavgörande – under benämningen ”negativitet”. Det är okunnigt och farligt att hävda det. Vi förväntas genast konvertera till motsatsen (läs ‘positivitet’) – dessutom betala med pengar för det. ”Köp en bok om ‘positivt’ tänkande.” ”Se filmen The Secret.” ”Var inte så förbannat ‘negativ’, människa!” Nej, du får absolut inte äga rättigheten till dina egna helt naturliga känslor som dessutom syftar till att hjälpa dig!

Det är utomordentligt bra att vi kan anlita ”expertis” i syfte att odla så kallade ‘positiva’ tankar. Men en väsentlig faktor som förbises är att vi är komplexa och upplever känslor i syfte att hjälpa oss urskilja just kontraster. Det går nämligen inte att hela ett känslomässigt problem på enbart intellektuell väg. Inte ens med pengar, nej. Att känna vilka känslor som helst är vår födslorätt och inget som skall skuldbeläggas. Känslor, oavsett dignitet, fyller en livsviktig funktion. De skall varken svartlistas eller utplånas snabbare. Allting kan inte påskyndas. Moraliserar jag? För all del, it’s on the house.

Om vi kan övervinna vår fruktan för att stötas bort och inte gripas av panik när våra gränslinjer inte alltid omger och skyddar oss har vi uppnått sann frid. Att våga visa vilka vi är, på allvar, kräver verkligt mod. Vi kan alla påverka, beröra. Med en kärleksfull gest. Med ord, omsorgsfullt utvalda eller slarvigt forcerade. Med fotografiskt förevigade ögonblick. Kontrasten mellan blek och färgsprakande bara är och behöver inte värderas. Oavsett hur vi blickar mot toppen. Det är helt enkelt gott nog ändå.

Foto: Garre Wikingskiöld

 

 

 

 

 

 

Sensmoral? Kamma dig och skaffa ett jobb! Välavlönat! And simply? Pass a favour forward.

 

©

Mannen med de krossade tomaterna: Till triumf genom trångmål

Etiketter

Humor, ironi

När jag hade plockat ihop några matvaror och lagt dem i korgen, ställde jag mig i den sedvanliga men för tidpunkten korta kassakön. Hemma på min gata, i mitt kvarter, i min speceriaffär. Han som har butiken heter Roland. Namnet är som hämtat ur en svartvit skolkatalog från sent 60-tal, tycker jag.

En synnerligen stressad man (vi kan kalla honom Kalle) befann sig strax före mig i kön. Kalle kastade snabbt upp sina varor på rullbandet och uppträdde forcerat, otrevligt. Även mot kassörskan. Bakom mig, befann sig tre fyra, möjligen fem kunder, varav den ene var en yngre man.
När Kalle, den så stressade, hade betalat och börjat att hasta ner sina varor i kassen, tappade han plastförpackningen med de (överbesprutade, förstås) cocktailtomaterna. Locket lossnade, de for ut över stengolvet och i uppståndelsen råkade han trampa på några av de små tomaterna. Den mycket stressade Kalle blev riktigt arg. Så, för att avleda hela incidenten hörde jag mig själv säga ”Du kanske skulle ha köpt en burk krossade tomater i stället?”

De bakomvarande kunderna brast ut i skratt. Inte så mycket åt mitt usla skämt. Nej, men mer för att det var så dåligt. Kalle blev nu ännu argare och gav sig nästan på mig, i ren frustration. Ja, i överhettning. Han gillade inte alls mitt försök till skämt. Den yngre mannen, han som stod i själva kön, kom till min undsättning och lyckades lugna ned situationen. Jag tror att hans profession var hans passion, förresten. Han var på rätt plats, vid rätt tid. Det hela absolverades stillsamt. Kalle bad om ursäkt, lämnade även en acceptabel förklaring och avvek. Lika stressad för det, men ledsen över att han hade uppträtt hotfullt.

Förmågan att förlåta är nobel. Man förlåter varandra. Allt annat är arrogant, inskränkt. Tycker jag. Min kommentar om tomaterna var trots allt över(flödig). Igår kväll besökte jag min speceriaffär. Roland var ledig. Mannen med den överstressade reaktionen (Kalle, ja) var där. Han log brett när han såg mig och utbrast ”Titta i min varukorg, nu du. Där ligger redan en burk krossade tomater!”

Sensmoral?
”Ad augusta per angusta” (Till triumf genom trångmål)
Jag log tillbaka.

©

Peek-a-boo

Etiketter

filosofi, Kärlek, poesi, självinsikt

En tanke till Du – vem än du är. Skådar du in, eller är det jag som blickar ut?

Illustration: Ninni Lundquist

Men du är. Jag förstår att du är nära.
Nyansen av dig är inte i månsken av blått. Nej, ingalunda så likgiltigt sval som nyansen av månskensblå.

Så, var är Du, i detta Nu?
Det är gubevars ovidkommande. Upplysning anländer.

När är Du i närvaron av Jag?
Jag behöver ej äga visshet i det – tids nog förnimmer vi ögonblicket.

Hur är Du? (Du känns så nära)
Ovissheten är umbärlig – besked anländer. Liksom Du.

 

I den profeterade tiden, vi korsar stråk och förenas. Du strövar in i min drömväv – förutan ödeläggande spikskor. Du är utan härjande spikskor. I det ögonblicket, det absoluta, förnimmer jag sent omsider Du.

©

Bild Ninni Lundquist

Stenbumlingar är det inte

Foto: Göran Burman

Den perfekta avokadon: Hur känns den idag? Stenhård, igen! Den vardagstanken härbärgerar vi alla, som äter frukten. Det specifika momentet, när jag (det gäller dig också) är på väg till frukt och grönt avdelningen, alldeles innan min utsträckta hand griper tag om frukten uppstår tanken om den alldeles perfekta avokadon: Tänk om…

Ett fotografi på vackra stenar. Jag har lånat det. Ett fotografi på stenar, som vore fotot helt unikt? Av stenar?! Det måste finnas miljontals bilder – fast stenarna är nog betydligt fler. Fyrkantig gatsten förstör klackar – ful som stryk, är den. Sten har stenkul, när han kastar sten i glashus… sjön. Men kasta längs med ytan, om du vill undvika (Sten)ström – har du inte stenkoll? Så stenigt det är här. Stenrik! Hit med stålarna, inte stenarna. Stone Cold Crazy, you know? Det står i alla fall skrivet i sten. Det där med glashuset är förutsägbart. Och det är även stenskott. Allt glas är ändå trasigt.

Förresten, hur skall dessa frukter annars exponeras? Just det: på TRÄDGÅRDSAVDELNINGEN! Det skall finnas en relevant text på butiksskylten och den texten skall lyda: Stenar. I form av avokadon. Avsedda för dekoration.

Stenkolsgrillad oxe, som förstås är hängmörad och uppfödd på en ordentlig bondgård. Stenbitsrom, istället för kaviar? Stenad. En av människan fullständigt avskyvärd handling – att stena en medmänniska till döds? Det momentet är bortom min fattningsförmåga. Jag är ändå… slipad. Det hjälper inte, jag förstår inte. Kanske är jag bara Too Rolling Stoned.

Sensmoral: Är något överhuvudtaget stensäkert? Är avokadon ätmogen idag?

©

Isflaken tinar då

Etiketter

arv, Bekräftelse, beslutsamhet, drömmar, förväntningar, filosofi, fostran, Girighet, Kärlek, kulturarv, mod, moral, självinsikt

Foto: Liza H Whittingham

Jag har träffat en handfull människor som för alltid har förändrat den jag är. Tre, fyra av dem påverkar mig fortfarande, dagligen. I tanke och i handling. Jag skulle kanske skriva en hyllning om, och till, var och en. Men jag har slut på ‘wit’ just nu så jag låter bli.

 

 

 

Under en livstid möter vi oändligt många människor. De flesta passerar bara förbi. Andra gör onekligen intryck på oss. Somliga lämnar avtryck – för alltid. Några stannar kvar. Ett fåtal rycks ifrån oss, vare sig vi vill eller inte. Det förtäljer att vi inte kontrollerar någonting. Bara så du vet: det är en illusion. Tro inte för ett ögonblick att du egentligen kontrollerar något. Att säga ja till den arvsynden – den största livslögnen av dem alla, är hyckleri. Så gör det enkelt för dig: släpp taget idag. Uppbåda modet att kasta dig ut. Det är en överväldigande befrielse när du upptäcker att du kan göra det. Håll inte krampaktigt om isflaken; det är det som gör att du fryser allra mest. Släpp taget och simma emellan!

Den avgörande insikten kom till mig genom upplysning. Upplysningen kom till mig genom omsorgsfullt arbete och viljan att lära mer. Ibland ville jag inte lära mig alls. Men en upplysning som överskuggar allt annat, ojämförbar med någon annan upplysning, är när du istället för att reagera på samma invanda sätt plötsligt har ersatt behovet av att kontrollera allting, med en kärlekshandling. Inte för att du borde. Inte heller för att det ser polerat ut. Utan helt enkelt för du inte längre kan göra på något annat sätt. En medmänsklig kärlekshandling, i sin absolut renaste form, fyller aldrig ett egensyfte. Den bara är. Och människor vi möter anländer alltid i ”rätt” ögonblick – även om vi inte vill tänka på det. Men, det är så. Genom dessa möten, i synnerhet de mest svårbemästrade, föds också kraften inom oss – ja, helt enkelt upplysningen att kärleksfullt finna modet att vara dem vi i grunden verkligen är. Och isflaken? Isflaken tinar då.

Foto: Liza H Whittingham

 

 

 

 

Sensmoral?

”You can never cross the ocean unless you have the courage to lose sight of the shore.” – Columbus

©

Den Sokratiska Dialogen? Med Einstein

Etiketter

arv, Bekräftelse, beslutsamhet, förväntningar, filosofi, kulturarv, lojalitet, sanning, självinsikt

Illustration: Ninni Lundquist

 

 

Den Sokratiska Dialogen leder oss framåt – likt en underbar dans. Relativt absolut. Sokratisk ironi, däremot? Den spelar mindre roll. Var bara en ärlig människa. Enligt Sokrates var allting absolut – även det faktum att han, enligt honom själv, ingenting visste. En nutida dialog mellan Sokrates och Einstein? Trollbindande. Sannolikheten att jag hade närvarat som hänförd åskådare är i sanning absolut.

 

 

Sokrates provocerade rätten så att han dömdes till döden, han tvingade fram det domslutet. Hans vänner förberedde en flyktplan, men Sokrates avböjde med motiveringen att man aldrig får besvara en orätt med en annan orätt. Det är mycket bättre att lida orätt än att göra orätt. Sokrates menade att flykt skulle vara en orätt, eftersom han genom den ställde sig över lagarna. Hur absolut var inte det? Vilken dygd. Omvärldens makthavare har sällan studerat Sokrates. ”Tänk ändå, så missvisande en akademisk titel kan vara”, sa autodidakten. Kan de ens sin Platon? De kan i varje fall inte dansa; dialog är sällan närvarande. If it still does take two to tango?

Lyssna på din inre röst – av Sokrates kallad daimonion. Lär dig skilja på det som är absolut eller relativt. Försök att uppträda med ansvar och heder. Parasitera åtminstone inte på kärleksfulla medmänniskor som ger dig av sin fulla uppmärksamhet och lojalitet. Var helt enkelt en ärlig människa, endast så kan du förtjäna respekt. Använd för all del den Sokratiska ironin – dock med största försiktighet. Den avkräver nämligen en högst subtil förmåga.

Illustration: Ninni Lundquist

Sensmoral? Det är och förblir en absolut dygd; ärlighet är inte bara den renaste dansen, den varar dessutom längst. Vila i den. Hur relativ den än förefaller.

 

 

 

 

©

Bild: Ninni Lundquist

Text: Liza H Whittingham

Det är inte som det synes vara

Etiketter

arv, döma, ego, fördomar, projektioner, rättigheter, socialt nedärvt mönster, villkorlig kärlek, villkorslös kärlek, ytligt

Foto: Liza H Whittingham

Ser du förbi ytan? När du betraktar din vän, kollega, chef, hustru, man, ditt barn? Ser du hjärtat?

 

 

 

 

 

Att bli ”sedd” för den du verkligen är utan att bli (för)dömd är ett tillstånd som sällan inträffar. Men det inträffar. I synnerhet om man har gjort upp (och slutit fred) med projektioner, egot. Jag sätter mig själv emellanåt till doms över medmänniskor trots att jag inte vill. Trots att jag ”borde” veta bättre. Det är ett inlärt fenomen, ett socialt arv som samhället dessutom applåderar. Mindre enkelt att bryta. När jag tänker på det är det enkelt att sluta. Förmågan att ”se” det som för blotta ögat inte är synligt, är på sätt och vis ett andligt tillstånd.

Håller du sinnet alert? Väljer du att ”se” djupare än det som är yta? Förmår du, kan du? Stanna upp, vänd blicken inåt, begrunda tanken att varje gång du frestas att sätta dig till doms över någon dömer du i själva verket dig själv. Detta är naturligtvis inte min lära – nej, jag får inte ens betalt för att förmedla det. Men det är så.

One day I was getting into an elevator when I noticed a man coming down the hall limping, and using a cane. It looked as though he must have had a stroke, and I held the elevator door open for him. I thought to myself; if he had had a broken heart, I wouldn’t have seen it, and I might not have been so inclined to help.

Bernie S. Siegel, MD

Sensmoral?
Allt är inte alltid som det synes vara. Inte ens i närheten…

© Text och bild: Liza H Whittingham

Chocolat’ utan Johnny Depp? Fungerar, ja.

Etiketter

beslutsamhet, drömmar, förändring, mod

Chocolat:erian med skulpturerna skickligt och omsorgsfullt utsirade i choklad, minns du filmen? Jag såg den igår kväll, igen. Lasse Hallström skapade, allt i fiktion. Jag vill också vara en Vianne Rocher, men på riktigt.

 

 

Jag skulle vilja driva (vill jag verkligen det?) ett litet chokladparadis vid en avlägsen plats, där byborna har förstått att hylla den kostbara tiden. Tiden för varandra. Tiden att älska varandra – lika oförfalskat som själva chokladen. Genuin choklad, den renodlade av ädlaste kakaobönan. Chilikryddad eller inte, välj själv. Men glöm den massproducerade industri-sörjan, tvi!

Foto: Garre Wikingskiöld

Var? Det vet jag inte, än. Vet du? Vad jag vet är att det handlar om en dröm och kärleken till den. Jag tänker uppfylla min dröm, vind från nord eller inte. Oavsett om drömmen är att starta en Chocolat:eria i en Medelhavs by eller en vinodling i Sydamerika.
Engagemang och beslutsamhet. Det handlar egentligen bara om passion. Du vet vad du måste göra. Att tänka bara, räcker inte. Du måste känna det.

The Irish wanderer Roux; Johnny Depp? Att han – mannen med den trollbindande blicken – skulle anlända i dörröppningen till mitt chokladparadis är… obehövligt. Det tillhör den fiktiva världen, bestämde Hallström.
För all del, vem vill vara gift med Johnny Depp?

Sensmoral?
Håll dina drömmar levande. Tala om dem högt ibland.
Var beslutsam. Den ”rätta” tiden infinner sig – du behöver bara vara i mottagande.
Så enkelt är det.

©

Ett handslag är ett handslag?

Etiketter

arv, ärlighet, egenskaper, fostran, lojalitet, moral

Mutor är för amatörer, ja.

Ett handslag är ett handslag och du skall mena det. För egen del, härstammar jag från en konservativ familjeklan där uppriktig lojalitet är ett adelsmärke. I avtal, råder alltjämt det så högaktningsfulla ‘I give You my word’. Och man menar det.

Förvisso finns det alltid inkongruenser om man söker tillräckligt länge, men man får söka länge. Vådan med lojalitet? Du kan enkelt utsättas för parasitering. Du blir tagen för given och somliga utnyttjar dig helt för egen vinning. Omgivningen parasiterar (rättare sagt, du tillåter det) på din godhet just för att du har förmågan att vara utpräglat lojal. Lojalitet är egentligen inte ens ett medvetet val – det är ett socialt arv. Det är något helt annat än ett simpelt val. Lojalitet och modet att agera med civilkurage ärver du av din familjeklan – vare sig du vill eller inte. Jag ville.

Tack så mycket, mamma och pappa. Vila i sedvanlig frid i förvissning om åtminstone det. Jag tycker (jag skrev tycker) att dessa egenskaper, eller förmågor om man så vill, är synnerligen bristfälliga idag. Men, som jag nyss skrev – egenskaper anträffas redan i arvet.

Sensmoral? It takes one to know one.

©

Mr Lukather i min iPhone. ”Ever changing times”?

Etiketter

Kärlek, kulturarv, London, musik, Passion, Steve Lukather, Toto

”Jag hade faktiskt en iPhone, visa lite respekt, va”.

För en ordentlig tid sedan besökte jag London. På sätt och vis är England hemmaplan. Men det var då och där, det. Nu är nu, och här. Jag gillar ”nu” också. Otaliga förändringar och X antal år senare, kan jag likväl (till min glädje) slå fast att en sak aldrig förändras. Det vänliga klimatet (jag talar inte om vädret) bland londonborna är världsberömt. Så långt nu ”världen” sträcker sig. Oavsett trängsel, stress eller prövningar – och Gud vet att de har uthärdat det mesta – är de alltid lika vänliga, artiga. Överallt hör man Excuse me eller Sorry, när man stöter emot sin nästa, i trängseln. Därtill levereras ett vänligt leende. Common courtesy. They know how to show respect – iPhone eller inte. Det gör i bästa fall vi i Sverige också. Det gör i bästa fall alla, som är försedda med någon liten skärva av vett och etikett.

I mitt tidigare uppdrag blev jag användare (inte anhängare, nej) av en iPhone. Den var helt ny då – jag var först. Jo, jag vet, ytterligare en teknisk innovativ attiralj, efter alla de andra före, och alla de andra som sedan dess har att följt efter.
Jag medger, det var skitkul. Men det var ju nytt. Att med ”fingertoppskänsla” logga in på http://shortcut.nu/ (PR 4 free, varsågod), svara på samtal, messa syrran i England och samtidigt höra Steve Lukather och hans mästerliga svänggäng framföra The Letting Go.
Oj, så bra han var på Berns, förresten.

Det som londonborna är världsberömda för, är vi (till min besvikelse) ärligt talat inte. Under en vecka i Stockholmsträngseln, blir jag glad(are) om endast en, eller åtminstone två medtrafikanter ber om ursäkt när de råkar trampa mig på tårna eller kliva rakt framför. Knuff, knuff, buff. Skyll dig själv om du står i väg(g)en.
På väg hem från mitt dåvarande uppdrag (ja, innan iPhone blev en dussinvara) på stående fot, hopklämd i tåget, ökade jag volymen och avlägsnande mina lurar, sträckte upp min iPhone (visa lite respekt, nu då) så högt mot taket jag bara förmådde. Ur den sofistikerade innovativa mikrohögtalaren strömmade Luke’s mästerligt Steely Dan-koppade Stab in the back. Döm om min förvåning när samtliga trafikanter chockades svårt. Av den brutna tystnaden, menar jag. Vilken nörd, tänkte de. Jag log och sa: Oh, I’m sorry!

Sensmoral? Sedan dess har Mr. Lukather producerat nytt och iPhone blivit en självklarhet. Och visst råder vänlighet, hjälpsamhet här hemma också. Jag måste bara ha valt en rutten färdväg. Dags att byta linje. Eller stad.
Jag föregår numera med bättre exempel än det jag nyss redovisade. Välmenande ironi faller sällan i god jord. Det är trevligare när jag i stället hör mig själv säga: Ursäkta. Och uppriktigt erbjuder ett leende.

 

©

Skär(va) av ett slags paradis

Etiketter

paradis, Resa, semester, Smultronställe, sommar, Stockholms skärgård

Foto: Liza H Whittingham

Det finns ett skär, en del av en klippig idyll i den stockholmska skärgården som jag har kommit att hålla för favorit. Sedan några år. Solen tycks erbjuda ett intensivt strålkastarljus – som vore det en upplyst scen. Det är det också. Någon timme bort, från Slussen, med en sedvanlig dragspelsbuss. Utan luftkonditionering.

 

 

Det är en märklig del av ett slags paradis. Där råder en atmosfär av frid, lugn. Även de stunder när vinden beslutar att vrida mot nordost. För dem som av olika skäl inte kan lämna ”sitt” vackra Stockholm under semestertid – det måste man helst för överlevnaden – är detta substitutet. Det optimala ruset. Tillflykten, som läker och helar själskroppen. Den blir som en drog, faktiskt. Jag vill egentligen inte missbruka drogen men eftersom den är hälsosam så gör jag det.

När man ankommer skäret, det ligger på …ö, råder en slags underförstådd respektfull etik. Var och en har sin egen del av klipporna. Precis som en familj runt köksbordet. Din plats, min plats. Hierarki? Verkligen inte, eftersom hänsyn råder. Miljöfrågan? Den är sällan uppmärksammad. Eller är den det, nu?

Två underbara damer, kronologiskt äldre än jag (Definiera äldre? Nej, förresten) som är rostigt väderbitna av hav och salt (fast det är ju bräckt) har en termometer. Varje morgon utför Lill samma rutin. Det är oftast kring 18 grader i det klara, tångrika och friska vattnet. Än så länge, friskt. När vinden ökar, och lämnar tillståndet av växlingen mellan stiltje och svag bris, blandas ytvattnet. Under eftermiddagen håller vattnet 21 grader. Jag njuter av det oavsett. Alger eller inte. Det är något magiskt över denna idyll. Det är helt enkelt en skärva av ett slags paradis.

Foto: Liza H Whittingham

 

 

 

Sensmoral?
Det är det lilla som gör hela skillnaden. Och det kan finnas på närmre håll än vi tror. Så tack, Stockholm. Tack!

©

Mr. Michael Jackson – hyllad yrkesman. Ratad hedersman.

Etiketter

ödmjukhet, Bekräftelse, Kärlek, musik, Passion

Elitspelare såväl som hängivna motionärer som nu varit med ett tag, där doften av nyklippta fairways är ytterligt svår att ”slå”, känner (till) Mr. Couples. Och den genuine gentleman han är, enkel och anspråkslös. På PGA touren är ”Freddie” beryktad bland kollegor och media (och kanske en kvinna, eller två) som bevakar touren, världen över. Beryktad, hyllad för att han är en ödmjuk gentleman – med alla. En hedersman. En yrkesman. De som har mött honom, vet. Möte eller inte, förresten? De vet ändå.

Mr. Michael Jackson. Vem kände honom inte, plötsligen? (men var befann de sig vid rättegången?) En gentleman, en absolut hedersman. En oöverträffad yrkesman. En skadad man – så ogripbart begåvad. En trakasserad man, jagad. En kränkt man, ensam. En älskad man, en ratad man, plågad. Som också måste verka bland oss, alltför kort, för att upprätthålla samsara. Vad vet vi? Egentligen. Vilka är vi att döma? Vi låter oss indoktrineras – av mutad media såväl som icke. Och vi applåderar. Eller kverulerar.

Vad bryr vi oss egentligen om en främling som Mr Fred Couples? En samtida landsman. En hyllad hedersman, respekterad. Vad (tror vi att) vi visste om Mr. Michael Jackson? (Miss)brukare av vedertagna substanser. Hur många missbrukar inte? Sitt bländvita socker, sin snabbmatsföda. Smuggeltobak, och de facilt inplastade spelkorten. Allsköns alkohol – jamen, vanlig jävla sprit. Till och med människor.

Jag tror, att världen – så stor, så stor – inte var mogen för dig, Mr. Jackson. Oförmögen att tolka din villkorslösa kärlek. Jag tror att inskränktheten, okunnigheten, trångsyntheten och arrogansen hos den hycklande menigheten – den är så stor, så stor – helt enkelt var ställd i vägen. Nej, faktiskt så tror jag det inte. Jag vet det. And I cryed for you.

Sensmoral? Abusus non tollit usum. Missbruket upphäver inte det rätta bruket. Jamma i din himmel, M.J. Say hello to Mr Porcaro. Say hello to Mr Mercury, too.

©

(n)Ever Changing Times?

Etiketter

Girighet, Kärlek, Pengar, Steve Lukather, Steve Lukather recension, Toto, Världsgitarrister

(n)Ever Changing Times..?

Vad gjorde ”Luke” i… Västerås? Spelade för en entusiastisk skara (amatör)gitarrister. Och en sedvanlig handfull finsmakare – undertecknad inkluderad. Publiken, kronologiskt yngre än väntat, visade utomordentlig respekt. Det var ett tag sen jag befann mig i en församling där tystnad infann sig efter applåder. Bara en samt annan kommentar – mest ifrån Mr. Lukather själv. Jammin With Jesus var det kanske inte. Litet väl mycket jammin’, var det. Mr Lukather var bättre i min iPhone.

Att läsa recensioner om en av världens bäste gitarrister och låtskrivare verkar helt hopplöst. Här hemma. Det finns inga. Min första tanke var att skriva en egen recension. Min andra tanke: varför det? Jag är vare sig anlitad på uppdrag eller etablerad journalist. Jag har ingen lust längre att fortsätta göra det här… gratis. Och ”Humble Pie” har jag ätit i mängder. Men okej då, eftersom min generositet vet få gränser (det var ett skämt) bjuder jag kärleksfullt på några ord just för att det är så himla roligt.

Steve Lukather är en briljant musiker. Det vet alla. Han har försett sig med ett gäng ”ynglingar” som inte bara är genialiska – de är bättre. Jag uppskattade förvisso spelningen på Berns 2008 betydligt mer. Andra förutsättningar, en annan agenda. Det mest minnesvärda i Västerås? Det var när Mr. Lukather kommenterade den utbredda girigheten och framförde How Many Zeros från Ever Changing Times. Och som alltid: en hyllning till  Jeff.

Gone 4-ever, Luke?

När allt kommer omkring? Inte alls anmärkningsvärt att han valde en spelning i ”lilla” Västerås. Det finns andra värden i livet än Zlatan-dollars. Det är snyggt att du uppträder på bakficke-hak också, Mr Lukather. Tack för det. Vi ser dig snart igen, jag är säker. Återkopplad med spillrorna av Toto – ni kommer bara inte att kunna låta bli.

Foto: Claes Johansson

©

Jag kallar henne Maggs. Del 2.

Etiketter

Familj, Kärlek, lojalitet, Ovillkorligt givande, Resa, Vänskap

Hur ofta uttalar vi orden ‘jag älskar dig’ förbehållslöst, till en nära vän?

Foto: Garre Wikingskiöld

William Wordsworth diktade ”Fill your paper with the breathings of your heart”. Decennier senare myntade någon dilettant det korkade uttrycket ”Kill your darlings”. My darlings are my punch line so there will be no kill. Så det så. Jag flätar och till det behövs tre trådar – det vet alla. Stråna vävs samman via berättandet. De spretar ett tag, det kan inte hjälpas. Nu sitter jag här igen, vid tangentbordet, med mina två välgörande avhängigheter – Agarwood rökelse och Yogi cinnamon tea. I sällskap av David Gilmours mästerlige album On an Island (gammal är äldst, ja) och kontemplerar över hur oumbärlig och livräddande den ändå är. ”Ön”, i ett stormigt hav. En vän? Kanske ett djur? Rent av en främling. Men likafullt – en ö.

Foto: Garre Wikingskiöld

Ånyo fyller jag ark med hjärtas andetag. Hjärtat härbärgerar oändlighet så jag behöver inte kippa efter andetagen. Jag överväldigas snarare av allt jag vill skildra. Men slås likafullt över det faktum att inget ark i världen låter sig fyllas om anden är på flykt. Skrivandet går i stå, avlider. Tack vare kärlek förmedlad av en handfull människor, inspireras jag igen. Anden? Anden har förbrukat alla semesterdagar och tillfälligt återvänt ‘hem’.

Det är onekligen så att vi alla härbärgerar någon fason av tacksamhet till blida och hjälpsamma människor. Det allra största vilar kanske ändå i förmågan att känna exakt detsamma även när vi träffar på människor som vi tycker har gjort oss illa, svikit, övergivit. Kränkt oss, kanske skadat oss. När, och ens om, vi förmår vara i tacksamhet för det smärtsamma eller brutala som ändå skänkt oss visdom, till slut, så är det allra störst. Förlåtelsen är störst. Om så aldrig riktat ansikte mot ansikte så åtminstone inför oss själva. Jag har själv förlåtit människor i det tysta. Inte för deras skull utan för min egen. Att uppnå upplysning kan kosta så outsägligt mycket, somliga av oss tror sig inte ens ha råd. Det är okej, välj själv. Men upplysning kan också komma i skepnaden av en gåva, utan minsta ansträngning. Hur vi än väljer förhållningssätt tror jag att det är av vikt att förstå, och på djupet verkligen acceptera, att vi aldrig har fullständig kontroll. Vi har delvis kontroll. Det får faktiskt betraktas som en befriande upplysning i sig. Jag ska snarligen ge mig ut på en ny resa. Destination ”fotografens ö”. Men först vill jag gira av och sända flaskpost till Maggs.

”Kära, underbara du!” Kan jag inleda så? Det finns så oändligt mycket som jag skulle vilja säga. Samtidigt hör jag dig uttrycka på ditt eget speciella vis: ”Det behövs inte”. Men, nu är det mitt papper – så håll tyst.

Minns du när jag skämtade, helt nyligen, om java på fullmånen? Om jag hade sagt att jag skulle vilja resa dit, fram och tillbaka, bara. Som för att fika. Ja, då hade du svarat: ‘Inga bekymmer, jag har redan köpt biljetter och bokat bord – på glasverandan. Vi reser klockan två.’

 

Jag har alltid fascinerats av din förmåga att hålla bollarna i luften samtidigt som du med välljudande skratt lyckas överblicka alla medmänniskors förehavanden – inga bekymmer. Hon tappar snart, tänker jag ibland. Om inte två bollar så i alla fall en. Det praktfulla är, att om du slinter så gör det inte ett dugg. Med en gång är bollen tillbaka i luftutrymmet igen. Både du och jag vet att somliga inte står ut med det här – de har till och med smädat. De har helt enkelt misstagit sig, förväxlat dig. I tron att du är en ”sådan där människa” som drivs av prestige eller ett behov av att hjälpa andra för ditt eget välbefinnandes skull. Fel. I själva verket är det precis tvärtom. Det är helt enkelt det mest naturliga i världen. För dig är det ett självklart val sprunget ur en inneboende godhet. Det finns inte ett uns av prestige, inte en strimma av beräkning. Det finns inget egensyfte i dina handlingar. Bara ren kärlek. Både du och jag vet idag att den där knappheten – i brist på lämpligare ordval – röjer att de som äger behovet av att förtala helt enkelt ännu inte själva har vunnit upplysning. Ditt kärleksfulla handlande väcker bara deras egen otillräcklighet och tvingar dem, av bara farten, att känna och därför ge uttryck för irritation och frustration över deras egen oförmåga. Du förlåter dem ovillkorligt. Du fördömer aldrig. I allt det goda och kärleksfulla som du står för, i alla dina omtänksamma gärningar – i varenda en – strålar ovillkorlig medmänsklig kärlek.

Vi har känt varandra länge nu. Talat, filosoferat. Jag vet att du inte står ut ibland men du låter mig hållas. I mitt rosaskimrande drömmande, låter du mig hållas sedvanligt för att du vet att jag inte alltid har förstått den här omvärlden. Filosofera, tänker du. Vad är det för fanstyg? Färdigsnackat, agera! Och jag kan sk(r)atta mig lyckosam – allra mest då. För ditt rationella sätt. För det att du bistår mig i att styra av min båt från grundet – annars hade jag stått kvar där än, haha.

Tack, följaktligen, käraste väninna. För ditt ständiga stöd, din aldrig sinande kraft. Gråtit har jag – som den lipsill jag är. Det är skrattet som ekar högst och längst, ändå. Alla de tillfällen vi har brustit ut i skratt. Må våra vägar, om de så skiljs för en tid, mötas omigen. Jag menar, vem ska du annars skratta med när vi blir gamla, utanpå? Tack för att du är min vän, min ”syster” och (f-n och) ‘hans’ moster. Det finns så mycket som ‘han’ och jag skulle vilja säga till dig. Men jag vet; det behövs ju inte.

Foto: Garre Wikingskiöld

Sensmoral? Nej, alla sitter faktiskt inte i samma båt. Tack och lov för det.

©

Pax Italia.

Etiketter

drömmar, Italia, Kärlek, Passion, Resa

Jag har en riktig pärla att berätta om. Först tänkte jag behålla den själv. Men så tänkte jag hur olikt mig det vore. Snåljåpar finns det ju. Girigburkar har jag redan skrivit om. Min sista pärla, i detta forum, är riktigt speciell. Så särskild att den nära nog är hemlig, lite helig. Jag tänker ändå avslöja den. Den kommer här – fånga!

 

Parmesan, blodapelsinerna och oliverna. Den där gyllene oljan! Lundarna. Slätterna, öarna. Toscana. Vinerna! Födan, nästan hela menyn. Ett vardagsliv utan parmesan? Det vore lika otänkbart som en WittyLiza utan sensmoral.

Historia. Rom! Puccini. Passion, temperament. Flärden, lyxen, den förstklassigt utsökta smaken. Finess, calcio. Bara det! Atmosfären. Men strunt i allt det, egentligen. Nej, jag struntar inte alls i det. Hit med det, bara! Från Pax Romana till Pax Americana. Det må så vara. Vem bryr sig om det nu? Katedraler (utan stygga diaboler). Mästerligt utsmyckade hänförande vackra fasader. Och Florens, ja! Alla städer i Stöveln. Undangömda byar och allt det andra. Glassen – ordentlig glass. Milano,Venedig och..? Ska jag vara så uppenbar så att jag skriver det? Ferrari. La, La, Lam… Korruptionen? Naturligtvis. Annars vore det inte Italien.

 

Jag skulle kunna, utan att tveka, lämna vårt överväldigande naturvackra Sverige imorgon. Aldrig återvända. Sant. Inte för att jag inte tycker om Sverige, tvärtom. Jag älskar pärlorna. Det har absolut inget som helst med pärlorna att göra. Jag skulle bara kunna. Men jag har ett par mycket viktiga åtaganden kvar att fullfölja och av de enkla skälen vill jag inte fara ifrån. Men en dag, så.

Foto: Garre Wikingskiöld

Somliga verksamhetsfält, å andra sidan, ter sig fullständigt ointressanta. Har du tänkt på det? Det finns en självklar dogm om varför vi känner så. Avslår du tanken på en resa till Frankrike? Tacka hin håle för det om du i ett av dina tidigare liv, säg revolutionen sålunda, giljotinerades mitt på torget! Andra platser upplevs däremot som gudabenådade. Fastän vi inte varit i närheten – attraktionskraften är helt enkelt för själsstark. Vi måste kanske uthärda, stå emot in i det längsta. Just av de skälen att vi inte kan frikoppla oss. Men omsider ger vi efter för exakt den platsen som är trollbindande. Vi måste bara ”hem”. Jag har varit lyckosam nog att besöka olika slags platser. I världen. Somliga platser håller jag för alldeles särskilda, i hjärtat. Åter igen andra, tyckte jag verkligen inte om. Det är alltför längesedan jag besökte platser. Företeelser inträffar, saker som vi inte ens kan föreställa oss, inte kan påverka. Tvärt, bara. Vardagen, livet transformeras plötsligt. Platserna som vi har tänkt smaka, dofta på, lära oss av, förvandlas till blott drömmar. Och vi får resa inombords. Det är en annan historia.

Det finns en alldeles speciell plats, ett helt land, som jag drömmer om att resa till.  Trollformeln regerar. Jag har stått emot smärtsamt länge nu. Det extraordinära är väl egentligen att jag kan mycket om just den platsen – platserna. Läst, utforskat, studerat. Men jag har aldrig varit där. Som Liza. Säg inget till någon, är du snäll. Det är nästan inskränkt. Jag tycker nämligen att det ingår i bildningen, den allmänna. Pax för Romana. Och alla de andra platserna. I Stöveln. Jag längtar efter er. Men en dag, så.

Foto: Garre Wikingskiöld

Sensmoral? Res, bara. Även om du måste göra resan inombords. Men res.

©

Vita Contemplativa

Etiketter

egenskaper, filosofi, godkännande, kulturarv, självdistans, självinsikt

Foto: Garre Wikingskiöld

Att betrakta händelser i livet utan att fördöma dem är ingen enkel företeelse. Förmågan att dra sig tillbaka för kontemplation och blicka inåt är få förunnat. Ändå vet vi att det är där igenom som självinsikten ökar, och endast där. Omfamnas vi? Är vi älskade – oavsett våra handlingar? Spelar det egentligen någon roll, om etthundra år?

”Vita activa” - ett liv i handling, kan endast efterföljas av ett liv i kontemplation. Och vice versa. För somliga kan detta ta ett helt liv att inse. Andra fattar ett beslut att viga sina dagar endast åt ”vita contemplativa” – till och med under ett helt liv. Men det är en annan historia. Den tillhör i sanning inte väst.

Jag själv har valt att ödmjukt balansera dessa båda tillstånd under återstoden av detta liv. Beslutet föreföll så enkelt. Att upprätthålla balansen däremot, är även det, en annan historia.

Sensmoral?
”Nosce te ipsum”. Det vill säga: känn Dig själv.
Oavsett sanning i öst, eller väst.

©

Den Kamprad:ska andan

Etiketter

Handel, Kulturer, Pengar

Foto: Garre Wikingskiöld

Lördag. Någonstans i omvärlden. Och på anspråkslösa Hötorget, i mångkulturellt vimmel bland dofter från öst och väst, pågår även här business as usual. Eller snarare, business as un-usual.

Sed(el)vanlig torgförsäljning står i blom. Stockholmare, genuina likväl som temporära, åser månglarnas nu-ska-jag-skrika-högre-än-grannen-kan-för-jag-har-lägre-pris rutinen. Förbipasserande såväl som beständiga stamkunder ger sig in i bataljen, utan krumbukter. Somliga kommer undan med långskaftade rosor. Andra spekulanter köpslår om fagra vita liljor samt en och annan anfrätt tulpan. Ett fåtal kunder, lyckas roffa åt sig världsklassbuketter – för blott en överbliven guldtia. Det löjeväckande priset? Ointressant. Utmaningen att komma över buketten än billigare är den som är av betydelse. Fråga Ingvar. För ett ögonblick slås jag av tanken att jag är te’baks på besök i ‘Smauland’, jag ler, och reflekterar över hur lika vi ändå alla är – oavsett ursprung och kultur.

Foto: Garre Wikingskiöld

En gladlynt handelsman observerar mig. I famnen håller han tulpaner, rosor och liljor. Strax före han ämnar skrika ut lägsta pris högst (för det går ju ut på det) ler han tillbaka, överräcker fånget och utbrister med atypisk brytning: – Madame! Fo(-r) you? They a(-r)e fo(-r) f(-r)ee!
Och jag tackade ödmjukt, alldeles tagen av gesten; gentlemannen i honom.
Eller var han kanske budbärare…?

Sensmoral?
Skarpsinne för affärer är inte detsamma som sed(el)vanlig girighet – fråga Ingvar.  Förresten, man behöver knappast vara smålänning för det. Inte ens västerländsk.
Snart är det lördag igen. Var i världen vi än är.

©

Bekräfta Dig Själv. ”In Fidem”. Det är ett val.

Etiketter

Bekräftelse, förväntningar, Kärlek, kulturarv

Illustration: Ninni Lundquist

Du förväntas (inte) leva upp till omgivningens krav. Det är en illusion, en hopplöst nedärvd fördom. Omgivningen äger nämligen ingen rätt att ställa krav. Rita upp några gränser i stället.

 

 

 

 

När du är förmögen – det är en förmåga – att bekräfta dig själv, är du inte längre i behov av ett godkännande ifrån omgivningen för att duga som du är. Om du inte äger förmågan, utveckla den. Det är ditt val. Det är helt enkelt ditt ansvar – och du klarar det. När du äger förmågan att bekräfta dig själv lämnar du därmed ett tillstånd bakom dig och kliver in i ett annat. Det blir inte längre intressant att utsätta din omgivning, i allvarligaste fall dina barn, eller din partner, för ”kravet” att de förväntas bekräfta dig. Det kan upplevas som ett krav. Att ständigt ”behöva” bekräfta sin partner kväver slutligen förhållandet.

Vi har ingen rätt att ställa ett sådant villkor. Ansvaret är helt och hållet vårt eget. Att göra det vi kan för att växa som människor – med eller utan partner. Det är däremot inte för ett ögonblick detsamma som att vi är ovilliga att ge villkorslös kärlek, vardaglig uppmuntran, stöd och engagemang. Den viljan är alltid närvarande i en lyckosam relation. Oavsett relationens utformning. Det är snarare förmågan som är frånvarande.

Illustration: Ninni Lundquist

Våra barn? De är i behov av vår bekräftelse. Vi äger ansvaret att älska dem villkorslöst. Och där i ligger det. Men de är växande barn. Vi däremot, förblir ofta barn i vuxna kroppar… i somliga fall förblir vi det under ett helt liv, för att kärleken vi mottog var villkorlig. För att utveckla förmågan att bekräfta sig själv – det kan ta ett helt liv i anspråk, eller så inträffar det aldrig – har du oavsett vilket, åtminstone gjort upp med egot. Detta är inte alltid ett medvetet val. Desto bättre om det är det. Ytterst? Det väsentliga är att du är överens med dig själv. Bekräftelse utifrån – eller inte. Vilken pall vill du sitta på? Ingen äger rätten att sätta sig till doms över hur andra förhåller sig. Vi kan däremot välja. För – eller emot. Jag har valt. Och det får duga.

Sensmoral? Gör bara så gott du kan. Inget annat förväntas av dig. Du är tillräcklig, i varje avseende.

Text: Liza H Whittingham

Illustration: Ninni Lundquist

©

Barnen bollar. Vuxna bär runt. LOL!

Etiketter

arv, Barn, egenskaper, förändring, fostran, Humor, Kärlek, Tonåringar

Illustration: Ninni Lundquist

Ett ‘upplyftande’ sätt att förhålla sig till omvärlden råder, rent verbalt. Sedan länge. Åtminstone för dem av oss som har den oändliga äran, såväl som det oändliga ansvaret, att vara förälder. Vid närmare granskning kan jag slå fast att dessa enkla ord, och utöver dem ett par snabba förkortningar, ter sig synnerligen brukbara. Även ur ett vuxenperspektiv. Orden är så frappanta att jag använder dem själv. För att göra mig alls förstådd – i synnerhet bland yngre tonåringar. Orden är handplockade av våra barn. Barnen bestämmer.

 

 

 

• Äger. Går ut på att man ”värderar” det som har pondus. Man fäller ett omdöme. Det måste vara något som är riktigt bra, snyggt eller coolt. Jag tycker att mitt nyinköpta Lukather-album äger. Motsatsens ord är således suger. Översättning överflödig – även för oinvigda.

• Orka. Det skall sägas med en viss expressiv gnölande kraft, en aning arrogant. Gärna med en eftersmak som vore det en fråga (fast det är det ju aldrig – barnen bestämmer). Orka förefaller vara mest anlitat, nästan i varannan mening. Brukas emellanåt som en reaktion, när föräldern – eller vem som helst, förresten – säger till tonåringen att uträtta något. Men det kan även användas i vanliga samtal mellan yngre barn, som för att konstatera ett faktum.

• Ofta. Det är något mindre enkelt att interpretera. Sannolikt är det mer ett sätt att avväpna sig om man känner sig ”åtalad” eller tillrättavisad. Eventuellt motangrepp från en barnmun kan således lyda: ”Ofta; Att jag brukar göra så, nej, aldrig!” I annat sammanhang kan det sägas i förbifarten, även i detta fall som för att verkligen manifestera något.

Själva lyftet inträffar när dessa ord anländer var för sig. Speciellt de runda; jag gillar dem mest. När de bollas runt i en snyggt förpackad snabb följd efter varandra, har vi vuxna sällan skuggan av en chans att värja oss. Men det är helt okej. Det bästa sättet att bemöta dem? Använd dem. Bolla tillbaka dem, bara.

Illustration: Ninni Lundquist

Sensmoral? Barn är underbara. Barn är helt enkelt bäst. Det är ett absolut privilegium att vara förälder. En ovärderlig gåva – allt annat än en självisk rättighet.

Bild Ninni Lundquist Text Liza Hallam Whittingham

©

Alla dessa… timmar?

 

Foto: Liza H Whittingham

Skribenten ligger lite efter med text och framför allt vackra bilder, här.  Det gör ingenting. För det är ju så: den som väntar på mina vänners vackra målningar, fotografier och teckningar, något som kanske väcker eftertanke och till och med handling, något riktigt vackert att betrakta – får ju det till slut. Ljuset skymtar…

Julfrid till Er, kära läsare. Tack för all e-post och för lämnade kommentarer – även dem som inte publiceras.

En bok. En annan slags blogg.

 

 

 

 

Kära läsare, prenumeranter, och kära vänner.

Jag startar en ny blogg, i ny skepnad, med nytt namn, inom överskådlig tid.

Jag kommer att skriva väldigt korta reflektioner.

Korta, relevanta, dagsaktuella och täta uppdateringar.

Till bilder och konstverk av mina vänner.

Jag ser fram mot sedvanliga kommentarer – välkomna.

Återkommer sålunda endast via Facebook med nya länkadressen…

Until later then. Hej då.

 

”Det var bättre förr”, sa tant Edit.

 

 

 

I somliga sammanhang framstår kronologisk ålder som skyhög. I synnerhet när jag tänker på tidens härjning och i allmänhet när jag ser Bengt-Åke. Hockeyfrillan förtappad, och hela VM-spektaklet, sedan flera år, förpassat till reklamkanal. Jag skrev ju nyss att det var bättre förr. Olympiska Spel och sånt erbjuder lyckligtvis möjligheter: Sveriges Television. Det är rediga grejer, det. Befriande reklamavbrotts fritt – en får tacke. Hur blir det nu med VM?

Minns att jag tänkte när jag var 20-årig ”tonåring” (innan jag visste bättre) att jag aldrig skulle säga det. Att ”det var bättre förr”. Jag tyckte det var penibelt när “de äldre”, det vill säga barska tant Edit i personalens lunchcafeteria, sa det. Nu förstår jag varför.

‘Naa… det var bättre förr’, sa Bengan. Hade han rätt, den forne förbundskaptenen? Vi måste bevara och hylla somliga fraser hur korkade de än förefaller (om du är 20-årig tonåring nu). Jag trodde verkligen inte jag skulle säga ”det var bättre förr”. Jag hade fel.Vi måste bevara och hylla somliga uttryck hur korkade de än förefaller (det vill säga om du är 20-årig tonåring nu). Jag trodde verkligen inte jag skulle säga ‘det var bättre förr’. Jag hade fel.

Jag var – förr, när det alltså var bättre – en hängiven anhängare av hockey-VM. Påläst, intresserad, kunnig. Entusiast. Det är större evenemang, VM och Olympiska Spel, som appellerar. Åtminstone till mina sinnen. Finsmakare föredrar nämligen en drink. Inte blaskig landsorts-grogg tillblandad på finkelstinkande hemmabränne. Som klunkas ur massproducerade Iittala glas. Allt var inte bättre förr, urk!

Rule Britannia

Fotbolls-VM är däremot bättre än förr. Tacka fan för det; spelarna är överskattade, överbetalda och överhyllade. Det är skickligare underhållning nu, även mellan matcherna. Jag håller alltid på England. Fastän att jag existerat här sedan barnsben. Fotboll lockar fram patrioten – det gör även hockey. VM. Jag håller alltid på Sverige. Det gör alla svenskar i allmänhet, och i synnerhet när medvinden viner. När målen droppar in är det ”vi”. Kommentatorerna berättar i vi-form. Och alla samtycker. Tills det går dåligt. ”Vi” konverterar genast till ”dem”. Oavsett vad man känner för hockey-VM? Det var bättre förr. Och nu saknar jag dessutom Bengan.

Sensmoral? Nu är det VM igen. Idag är det Jág(r) som är ”tant” – barsk eller inte. Heja Sverige, heja!

©

Sol i sinnet tränger undan ”intighet”

Foto: Liza H Whittingham

”Intighet” – definiera det? En mottagare oförmögen att återkoppla skapar intighet. Eller är det helt enkelt dåligt uppförande?

 

 

 

 

 

Tack vare mina hittills införskaffade livserfarenheter kan jag ”sitta vackert” eftersom behovet av bekräftelse utifrån har blivit tämligen ointressant. Den insikten i sig är en solskenshistoria och bekräftelse nog. Bekräftelse utifrån är alltså inte avgörande för mitt välbefinnande. Det är dock inte detsamma som att jag inte välkomnar komplimanger, tack. För den som besitter karaktärsdragen ‘rationellt tänkande’ torde detta framstå som antipatisk läsning. För all del. Förmågan att tänka kliniskt och rationellt är något jag själv lider viss brist på. Det filosofiska och emotionella tänkandet, som jag däremot nyttjar till fullo, är förvisso upplyftande och för mig helt avgörande – ja, i sanning en passion – men leder förstås inte alltid till effektivt beslutsfattande. Jag kan inte alltid sålla agn från vete. Det i sig kan betraktas som en brist och därmed ett problem. Mest för omgivningen.

”Intighet” är ett tomt varande som uppstår när man blir tillfrågad eller ombedd att förmedla en tanke, synpunkt eller en erfarenhet – kanske ett fragment av sitt personliga liv. Till en individ som man följaktligen har inlett kommunikation med. Själva intigheten uppstår när det man har förmedlat inte bemöts av mottagaren. För att uttrycka det rationellt: Ingen reaktion. Du får helt enkelt ingen respons – trots att det var mottagaren som i första skedet ställde frågan. Förmågan (om det nu inte är dåligt uppförande) saknas. Det är, så som jag ser det, solklar ”intighet”.

Positiv slutsats? I utebliven respons röjs väsentlig information. Det är uppenbart, men på alla sätt samtidigt strålande, att vi inte är jäm(n)likar. Utan motvikt sker ingen utveckling. Tillståndet av intighet som uppstår avslöjar förstås mottagarens verkliga ”jag” eftersom tystnaden i sig innehåller ett budskap. Därmed kan du själv förhålla dig. Genom att fatta ett (kliniskt och rationellt) beslut. Det vill säga, är du min kompis eller inte?

Sensmoral? Lyckligtvis är jag relativt väluppfostrad, jag väljer att svara på inkommande meddelanden – även om jag inte alltid vill.

©

My Grown-Up Christmas List.

Etiketter

drömmar, förväntningar, Girighet, Jul, kulturarv, Pengar

Foto: Garre Wikingskiöld

Det lackar visst mot jul. En högtid, en låg tid. Allt beror ju på. Julborden står uppdukade med eller utan välhängda svin. Familjer ansamlas hastigt, och splittras lika fort igen. Andra återförenas efter decennier isär och Posener kommer hem. Med, eller utan stålar.

Glöm inte ädelost på söndag. Och Kung Oscar. Ska vi välja adventsstjärna av papper? Pepparkakebrun, vit eller svart. Granitgrå. Men var f-n är den BRANDGULA? En ‘ängel’, kanske? Vill vi hellre se en ‘ängel’ sprida ljus? Det vederfars i varje hjärta inför jul. Förväntan, stress, press. Glädje och skratt, sorg, rädsla. Gladlynta sånger som skänker oss nytt hopp. Minnesstunder för förtappade själar. Förlust av nära och kära. Det uppstår tystnad, tomhet när skratten klingat av och våra minnen bleknar. Religion eller inte. Vare sig du är västerlänning, afrikan, asiat – eller allt samtidigt – det spelar ingen roll. Vänta, jag glömde arab. Men det kvittar för vi hänger ändå alla samman. Och få av oss lämnas oberörda när det lackar just mot jul.

Foto: Garre Wikingskiöld

Stora landet i väst fortsätter att diktera (although, is Miss Liberty fading?). General Motors ”burn-outar” Saab. Jo, vars, det kan ryka även utan eld och Saab skyller allt på Maud, som på norrländskt vis yttrar: jag säger till om det blir en förändring. Oavsett vem som skyller på vem, min tanke förblir beständig. Förvänta dig aldrig att andra ska uppträda som du vill och ta inte någon för given. Tolerera varandra, krama om varandra. Hjälp – stjälp inte. Men rita din privata gräns för det du vill tillåta. Annars blir du utarmad, integriteten går förlorad. Var helst av allt i din sanning – inget är så helande. Utvidga din vy, stirra inte upp mot skyn, endast. Kan du inte resa, res ändå. Fråga dem som sett. Jag tänker fråga fotografen…

Foto: Garre Wikingskiöld

Låt oss inte krångla till det. Jag är blott jag, och klar för idag. Utan skruv och mejsel. Mitt hjärta är beivrat men uppfyllt av tacksamhet och glädje, och sparsam förhoppning. Jag tillönskar värmande jul var jag än väljer att vara. Men först? Klicka nedan på versen och lyssna på Kelly Clarkson framföra David Fosters berörande Grown-Up Christmas List. Själv föredrar jag originalversionen med Natalie Cole. Oavsett så blir du aldrig densamma.

So here’s my lifelong wish
My grown up christmas list
Not for myself
But for a world in need

Sensmoral? Don’t be a greedy pig. Men om du nu måste julshoppa i New York: remember to bring plenty of the lute…

©

(B)logg in – blogg ut

Är Du där? Var är Du idag? I ditt företagande. Är Du en lycklig man? Det vill jag att Du är. Jag tänker ofta på Dig. Ja, jag tänker ofta på Du.

När jag var medlem på XX, kontaktades jag av ”Mannen Med Den Trollbindande Blicken”. Det är så längesedan nu. Jag är inte medlem längre. Jag kunde inte hålla min dåtida rebelliska och provokativa ådran i styr, och jagade (o)medvetet bort hela Du. Tre år senare är rebellen utdöd.

Du med den magnetiska dragningskraften. Den hypnotiska blicken – som såg rakt igenom min polerade yta. Du befann dig helt enkelt på en annan platå (jag är ikapp och förbi nu). Du som var inkännande nog att uppmärksamma mitt autentiska jag och i en enda mening uttala: “Du skriver om mycket intressanta saker. Jag vill utforska ditt djup på alla sätt”. Efter det var jag förlorad. (I’m such a sucker). Vi “möttes” aldrig, på riktigt. Nära, som ändå inte skjuter haren, var mötet. Men “aldrig” bör aldrig hållas för sant, mötet kan vara framtida.
Somliga “byten” borde inte ens The Cat , det var mitt användarnamn, gett sig på. För stor konkurrens på savannen. Det stod väl ändå klottrat i stjärnorna: det som sker skall ske och hade skett ändå. Puma(jakt)instinkten höll förvisso världsklass. Den var litet väl otålig, bara. Och “bytet” – det mest intressanta av dem alla – gick förlorat. Jag har inte kommit över det än. Själv gick jag med klarsynt vinst – den gången. En sak (minns Du att vi skojade om det?) var i alla fall säker: -The Cat finally caught your tongue (I wish not).

Var är Du idag?
Jag tycker inte om jakt. I never did, you know.                 
Jag tycker om chilichoklad.

Sensmoral? Det gäller att skilja på det som man kan och inte kan kontrollera. Du hjälpte mig se det. Tack skall Du ha. Så kom tillbaka till mina domäner nu, ___us. Jag har Polomints i godisskålen. Och den vackert inbundna boken A Man From Devon på nattduksbordet vid min säng. Kom helt enkelt tillbaka. Jag vill ju bara prata med dig…

©

Nu har alla iPhone. Ödmjukhet har alla. Inte.

Etiketter

ödmjukhet, iPhone, tacksamhet

Vad krävs för att bli morgondagens individ? Detta var en tråd i ett forum, av någon dussinförsäljare som kallade sig ”kunskapsängel”. På ett (GenVäg:s) Community. Äh, det heter Shortcut. Jag vet inte varför, men jag stannade till, tog mig tid att läsa och klottra ned min kommentar. En het debatt var redan igång, jag kunde helt enkelt inte motstå.
Ännu en gång fann jag mig uppfylld av känslan: jag har blivit äldre. Jag känner mig glad. Tacksam. Ja, jag är till och med stolt över just den känslan.

Jag skulle kunna vara (morgon)dagens individ. Jag är Liza. Dagens individ. Likväl som att även du är dagens individ. På sätt och vis är jag redan morgondagens individ. Ja, det har jag, liksom många av mina medmänniskor, redan varit. Gång på gång. Om och om igen. Vissa av oss har utan tvekan tvingats möta oss själva. Självrannsakan, betitlas det. Ytterligare några bland oss har prövats hårdare än vad som kan anses värdigt. Är det det som krävs för att utveckla ödmjukhet? Och är det så, att när du hotas om hängning, skärps dina sinnen?

Jag frågar mig själv: vad hände med den ”gode lyssnaren”? Den ödmjuke och vise lyssnaren, som har ett enda syfte under sin vandring. Vad är detta syfte? Vad har hänt med begreppet kunden har alltid rätt? (Även när kunden har fel). Vad har inträffat med ”varumärket” jag älskar service, jag vill se min kund nöjd. Och med den uppriktiga meningen: jag äger förmågan att lyssna.
Vad, Liza? Vad ska du göra? Tar du dig ton? Vad kan du göra för att belysa detta (stupande) signum? Kan du göra något? Ja, ”jag” är ju för helvete dagens individ som kan visa morgondagens individ vägen. Men, hur förmätet är inte det? Inte alls, när syftet är att ödmjukt tillföra. Så, varsågod – låt mig tillföra.

Ett scenario. Vid renoverade snygga Fridhemsplan i Stockholm.
Jag noterade fyra (för)säljare. Representanter för Telia. Deras syfte var åtminstone tydligt (tacka f-n för det). De hade för avsikt att (bland ett par tre andra konkurrenter på samma torgfläck) sälja. Klart som korvspad. Jag, å andra sidan, hade för avsikt att sälja, också.
Som förbipasserande (Teliakund genom mitt dåvarande arbete, således förvaltarinna av en iPhone – visa litet respekt, va!) valde jag att stanna upp och inleda en dialog. Jag gissade att försäljaren var runt de 25, det är mindre väsentligt. Jag syftar på (livs)erfarenhet, inte kronologisk ungdom. Som alltid, valde jag ett genuint leende, och inledde: ”Hej, jag är Liza. Får jag fråga i all ödmjukhet, vem är du?” Förvånad, svarade han: ”Sebastian, och du är förstås sugen på en iPhone, det ser jag! Mitt förslag är att du bla-bla-bla-bla-bla”… Jag fortsatte att le, avbröt lugnt och sa: ”Nej tack, Sebastian. Jag respekterar och uppskattar din yrkesskicklighet (f’låt, jag ljög) men jag vill hellre att du lyssnar nu. Jag vill som din kund, framföra mina synpunkter. De är kostnadsfria. Jag tror att du är nyfiken, de kan nämligen hjälpa dig till merförsäljning”, avslutade jag, och blinkade vänskapligt med vänsterögat. Allt i god ton. I god tro. I god sed. Föll det i god jord? Nej.

Sebastian hade inte skolats i den ödmjuka bänken. Hans omedelbara reaktion var försvar. Som vore han ens anklagad? Sebastian ägde inte förmågan att lyssna på sin kund. Trots (eller tack vare – välj själv) att han var anställd hos Telia.

Sebastian spenderade de efterföljande minuterna med att försöka tvinga på mig sina säljargument, sina subjektiva synvinklar gällande (strål)ande Telia. Jag valde att visa honom den respekten – förtjänad eller inte. Jag valde ändå, trots att jag själv har sålt koskit till bönder och med subtila knep vänt nej till ja. Men jag lyssnade ändå, fascinerad av hur ofelbar han önskade vara. Budskapet upprepades: ”Jag har aldrig mött en missnöjd kund. Telia äger inga problem. Vi behöver inte förbättra oss, vi har inga fel. Bäste aktör på marknaden. Det har aldrig varit bekymmer med täckningen. Jag jobbade hos Tele2 tidigare och där var det hopplöst, bara så du vet.”

Jag fick inte skuggan av en chans att visa upp min egen iPhone. Jo, förresten. Jag hade chanser – men valde bort dem. Jag stod där, i lyssnande, under tiden han kvackade på som Donald Anka, jag log och tänkte: Käraste Liza, du är lyckligt upplyst, påläst. Du vet det du vet. Vad mer kan du begära? Inget. Din uppgift, ditt syfte är att vara den du är, likväl som att tillåta Sebastian att vara den han är. Så som du måste tillåta alla andra att vara. Vi är dem vi är. I precis rätt ögonblick – detta ögonblick är alltid nu. Du är närvarande, Liza, och det är gott nog. Men det tillhör uppenbarligen inte morgondagen.

Mitt absolut bästa råd? Jag har själv fått rådet. Och det kostar inte en spänn. Var närvarande. Lyssna på din omgivning. Visa din medmänniska den respekten – det är att respektera dig själv. Var åtminstone tydlig med det du försöker marknadsföra – tänk på att det redan finns tusentals s.k. professionella mentorer och coacher och kunskapsänglar (hur vågar någon ens använda den titeln?) med massiv (livs)erfarenhet och framför allt – genuint kunnande. De bästa tar inte ens betalt.

Du kan mista livet i en allvarlig sjukdom, ryckas bort i en olycka, innan du ens hinner uttrycka: ”morgondagens individ”. Det är bra att besitta drivkraft, ambitioner, absolut. Men, odla den så livsavgörande nyckeln till framgång – och det gäller all framgång, hur man än väljer att definiera den. Ödmjukhet.
Tvinga inte på andra dina subjektiva synpunkter som vore du en mässande pastor. Det är allt annat än professionellt, det är helt enkelt respektlöst. Okej, jag sträcker mig till att det må vara en oförmåga – det blir sålunda mer förlåtligt (and I’m a sucker for forgiveness). Det är inte bara min synpunkt, det är ren fakta.
Jag gillar att lyfta mina medmänniskor, om jag kan. Uppmuntran är medmänsklig kärlek och jag ger den villkorslöst. Det intressanta är inte mottagarens reaktion. Det intressanta är din egen reaktion när du ger. Jag gillar att önska min konkurrent lycka till i sina förehavanden, sina drömmar och mål.
Så, visa stor försiktighet beträffande benämningen ”kunskapsängel”. Ingen kan titulera sig det. Tänk noga igenom om du ens äger rätten att tillskriva dig det oerhört ansvarsfulla uppdraget att agera coach. Eller mentor. En snabbkurs på nätet går inte för sig, nej.

Morgondagens individ? Välkommen.
Jag hoppas att jag är i lyssnande. Är du?

©

Sensmoral? ”Den nyttigaste läxa livet har lärt mig är att idioterna många gånger har rätt.” – Winston Churchill

P.S. Jag är först med att inte ha kvar min iPhone.

Är din passion din profession?

Etiketter

autentiskt, ego, Passion, Ronaldinho, sanning, Tiger Woods

Att finna din sanning är detsamma som att synkronisera med ditt genuina ”jag”. Inte med EGOT. Stor skillnad. Egot står alltid i vägen. Där ligger således utmaningen – att undanröja egot. Det är absolut nödvändigt för att överhuvudtaget finna ”den egna sanningen”. I bästa fall har du ett helt liv på dig att ordna det. Vad är då ”den sanningen”? Tiger Woods är i samklang med ”sin sanning”. Den livsvägen han befinner sig på är den absoluta sanningen. För honom. Eller är den kanske numera ett påfrestande ok? Hos Ronaldihno är den rakt igenom äkta. Skrattande, lycklig och i fullständig harmoni – han är i kärlek. Hans passion är alltså även hans profession – fullkomlig synkronicitet. Svårare än så är det inte, att förklara. Det svårbemästrade? Att finna den.

Är du i samklang med din? Lyckosamt. Är du på väg att finna din sanning? Strålande. När du finner din sanning uppfylls du av kärleksflödet, passionen. Uppslukad, fullkomligt närvarande i det du företar dig. Tid och rum flyter samman. Du uppfylls av elixiret – och kan därmed ge av din villkorslösa kärlek till andra. För om sanningen skall fram – det går ju ut på det.

Som Tiger Woods brukar säga till den tackande reportern efter sedvanlig blixtsnabb intervju: ”- You’ got it!”

Sensmoral? Somliga sanningar råder redan. Sant. Andra avslöjas plötsligt. Förr eller senare ser även din sanning dagens ljus, vare sig du vill eller inte.

©

”Jante” är inte ens ett svenskt kulturarv. Så le.

Etiketter

dejting, Humor, kulturarv

Det är ingen synpunkt, att Jantelagen suger. Det är ett faktum. Eller är Jante äntligen utdöd?

Under min medverkan på dejtingsajten XX (för ”lagom” många år sedan) öppnade jag brev ifrån fingertoppskänsliga och angenäma personligheter. Och givetvis, även dess motsats. Det är just essensen ”litet av varje” som skapar det världsunika svenska konceptet ”lagom”. Inte för mycket, inte för litet. (Hur långt är ett rep? Lagom långt, ja.)
”Lagom” hederlighet, förresten, varar ju ändå längst – fråga den tidigare makthavande intelligentian. Där hade självgod pöbel bytt plats med kungar, och ingen märkte någon skillnad.

Att ogilla Jantelagen - det gör ju jag – kan medföra allvarliga konsekvenser. Bland anhängarna. Inte i resten av omvärlden – man vet nämligen inte ens vem Jante är.
För dig som inte står ut med ohöljd frispråkig uppriktighet samt utöver det, ett genomarbetat självförtroende och en välsvarvad självkänsla, följer här en något mer återhållsamt ”lagom” helt ordinär och (an)passad, för en dejtingsajt, relevant presentation. Klistra och kopiera den gärna – du vet aldrig vem som nappar.

”Kvinna söker ‘lagom’ medelstor man”.  Jag har fötterna på jorden – de kan ju knappast vara uppe i luften då det handlar om gravitation. Jag är alldeles ”lagom” (hur långt var nu det där repet?) och ”normal. Av staten sedvanligt radiostyrd (inte). Sålunda medgörlig, ogillar all slags förändring och utveckling, åtminstone utöver det ordinära. ”Lagom” stagnerad. Sticker inte ens ut, syns knappt – det vore ju förmätet, fy. Grå, grå. Synpunktsbefriad (behöver ju inte tänka själv, staten sköter det i ”lagom” takt). Skrattar och/eller gråter i ”lagom” doser.  Gör som jag blir tillsagd och betalar min restskatt i tid. Betalar även felaktiga p-böter i ”lagom” tid – men skulle vilja bestrida. Inhandlar allt i hänvisad shoppinggalleria, samma lika.

Jag är alldeles ”lagom” (trots att jag inte ens är svensk) och tycker att alla skall vara jäm(n)lika – vare sig de vill eller inte. Livet skall vara ”lagom” rättvist. Alla skall få lika många pepparkakor till jul – annars är det orättvist. Nej, förresten. Jag ändrar till: ”Allt är bara bra, tack. Även om armen ligger gipsad, man ska inte klaga, det kunde ju vara värre!”

Sensmoral? Ärligt talat? Jag fabulerar bara litet ”lagom” så där… för jag får ju inte tro att Jag är någon.

©