Vad krävs för att bli morgondagens individ? Detta var en tråd i ett forum, av någon dussinförsäljare som kallade sig ”kunskapsängel”. På ett (GenVäg:s) Community. Äh, det heter Shortcut. Jag vet inte varför, men jag stannade till, tog mig tid att läsa och klottra ned min kommentar. En het debatt var redan igång, jag kunde helt enkelt inte motstå.
Ännu en gång fann jag mig uppfylld av känslan: jag har blivit äldre. Jag känner mig glad. Tacksam. Ja, jag är till och med stolt över just den känslan.
Jag skulle kunna vara (morgon)dagens individ. Jag är Liza. Dagens individ. Likväl som att även du är dagens individ. På sätt och vis är jag redan morgondagens individ. Ja, det har jag, liksom många av mina medmänniskor, redan varit. Gång på gång. Om och om igen. Vissa av oss har utan tvekan tvingats möta oss själva. Självrannsakan, betitlas det. Ytterligare några bland oss har prövats hårdare än vad som kan anses värdigt. Är det det som krävs för att utveckla ödmjukhet? Och är det så, att när du hotas om hängning, skärps dina sinnen?
Jag frågar mig själv: vad hände med den ”gode lyssnaren”? Den ödmjuke och vise lyssnaren, som har ett enda syfte under sin vandring. Vad är detta syfte? Vad har hänt med begreppet kunden har alltid rätt? (Även när kunden har fel). Vad har inträffat med ”varumärket” jag älskar service, jag vill se min kund nöjd. Och med den uppriktiga meningen: jag äger förmågan att lyssna.
Vad, Liza? Vad ska du göra? Tar du dig ton? Vad kan du göra för att belysa detta (stupande) signum? Kan du göra något? Ja, ”jag” är ju för helvete dagens individ som kan visa morgondagens individ vägen. Men, hur förmätet är inte det? Inte alls, när syftet är att ödmjukt tillföra. Så, varsågod – låt mig tillföra.
Ett scenario. Vid renoverade snygga Fridhemsplan i Stockholm.
Jag noterade fyra (för)säljare. Representanter för Telia. Deras syfte var åtminstone tydligt (tacka f-n för det). De hade för avsikt att (bland ett par tre andra konkurrenter på samma torgfläck) sälja. Klart som korvspad. Jag, å andra sidan, hade för avsikt att sälja, också. 
Som förbipasserande (Teliakund genom mitt dåvarande arbete, således förvaltarinna av en iPhone – visa litet respekt, va!) valde jag att stanna upp och inleda en dialog. Jag gissade att försäljaren var runt de 25, det är mindre väsentligt. Jag syftar på (livs)erfarenhet, inte kronologisk ungdom. Som alltid, valde jag ett genuint leende, och inledde: ”Hej, jag är Liza. Får jag fråga i all ödmjukhet, vem är du?” Förvånad, svarade han: ”Sebastian, och du är förstås sugen på en iPhone, det ser jag! Mitt förslag är att du bla-bla-bla-bla-bla”… Jag fortsatte att le, avbröt lugnt och sa: ”Nej tack, Sebastian. Jag respekterar och uppskattar din yrkesskicklighet (f’låt, jag ljög) men jag vill hellre att du lyssnar nu. Jag vill som din kund, framföra mina synpunkter. De är kostnadsfria. Jag tror att du är nyfiken, de kan nämligen hjälpa dig till merförsäljning”, avslutade jag, och blinkade vänskapligt med vänsterögat. Allt i god ton. I god tro. I god sed. Föll det i god jord?
Nej.
Sebastian hade inte skolats i den ödmjuka bänken. Hans omedelbara reaktion var försvar. Som vore han ens anklagad? Sebastian ägde inte förmågan att lyssna på sin kund. Trots (eller tack vare – välj själv) att han var anställd hos Telia.
Sebastian spenderade de efterföljande minuterna med att försöka tvinga på mig sina säljargument, sina subjektiva synvinklar gällande (strål)ande Telia. Jag valde att visa honom den respekten – förtjänad eller inte. Jag valde ändå, trots att jag själv har sålt koskit till bönder och med subtila knep vänt nej till ja. Men jag lyssnade ändå, fascinerad av hur ofelbar han önskade vara. Budskapet upprepades: ”Jag har aldrig mött en missnöjd kund. Telia äger inga problem. Vi behöver inte förbättra oss, vi har inga fel. Bäste aktör på marknaden. Det har aldrig varit bekymmer med täckningen. Jag jobbade hos Tele2 tidigare och där var det hopplöst, bara så du vet.”
Jag fick inte skuggan av en chans att visa upp min egen iPhone. Jo, förresten. Jag hade chanser – men valde bort dem. Jag stod där, i lyssnande, under tiden han kvackade på som Donald Anka, jag log och tänkte: Käraste Liza, du är lyckligt upplyst, påläst. Du vet det du vet. Vad mer kan du begära? Inget. Din uppgift, ditt syfte är att vara den du är, likväl som att tillåta Sebastian att vara den han är. Så som du måste tillåta alla andra att vara. Vi är dem vi är. I precis rätt ögonblick – detta ögonblick är alltid nu. Du är närvarande, Liza, och det är gott nog. Men det tillhör uppenbarligen inte morgondagen.
Mitt absolut bästa råd? Jag har själv fått rådet. Och det kostar inte en spänn. Var närvarande. Lyssna på din omgivning. Visa din medmänniska den respekten – det är att respektera dig själv. Var åtminstone tydlig med det du försöker marknadsföra – tänk på att det redan finns tusentals s.k. professionella mentorer och coacher och kunskapsänglar (hur vågar någon ens använda den titeln?) med massiv (livs)erfarenhet och framför allt – genuint kunnande. De bästa tar inte ens betalt.
Du kan mista livet i en allvarlig sjukdom, ryckas bort i en olycka, innan du ens hinner uttrycka: ”morgondagens individ”. Det är bra att besitta drivkraft, ambitioner, absolut. Men, odla den så livsavgörande nyckeln till framgång – och det gäller all framgång, hur man än väljer att definiera den. Ödmjukhet.
Tvinga inte på andra dina subjektiva synpunkter som vore du en mässande pastor. Det är allt annat än professionellt, det är helt enkelt respektlöst. Okej, jag sträcker mig till att det må vara en oförmåga – det blir sålunda mer förlåtligt (and I’m a sucker for forgiveness). Det är inte bara min synpunkt, det är ren fakta.
Jag gillar att lyfta mina medmänniskor, om jag kan. Uppmuntran är medmänsklig kärlek och jag ger den villkorslöst. Det intressanta är inte mottagarens reaktion. Det intressanta är din egen reaktion när du ger. Jag gillar att önska min konkurrent lycka till i sina förehavanden, sina drömmar och mål.
Så, visa stor försiktighet beträffande benämningen ”kunskapsängel”. Ingen kan titulera sig det. Tänk noga igenom om du ens äger rätten att tillskriva dig det oerhört ansvarsfulla uppdraget att agera coach. Eller mentor. En snabbkurs på nätet går inte för sig, nej.
Morgondagens individ? Välkommen.
Jag hoppas att jag är i lyssnande. Är du?
©
Sensmoral? ”Den nyttigaste läxa livet har lärt mig är att idioterna många gånger har rätt.” – Winston Churchill
P.S. Jag är först med att inte ha kvar min iPhone.
