Etiketter
arv, döma, ego, fördomar, projektioner, rättigheter, socialt nedärvt mönster, villkorlig kärlek, villkorslös kärlek, ytligt
Foto: Liza H Whittingham
Ser du förbi ytan? När du betraktar din vän, kollega, chef, hustru, man, ditt barn? Ser du hjärtat?
Att bli “sedd” för den du verkligen är utan att bli (för)dömd är ett tillstånd som sällan inträffar. Men det inträffar. I synnerhet om man har gjort upp (och slutit fred) med projektioner, egot. Jag sätter mig själv emellanåt till doms över medmänniskor trots att jag inte vill. Trots att jag “borde” veta bättre. Det är ett inlärt fenomen, ett socialt arv som samhället dessutom applåderar. Mindre enkelt att bryta. När jag tänker på det är det enkelt att sluta. Förmågan att “se” det som för blotta ögat inte är synligt, är på sätt och vis ett andligt tillstånd.
Håller du sinnet alert? Väljer du att “se” djupare än det som är yta? Förmår du, kan du? Stanna upp, vänd blicken inåt, begrunda tanken att varje gång du frestas att sätta dig till doms över någon dömer du i själva verket dig själv. Detta är naturligtvis inte min lära – nej, jag får inte ens betalt för att förmedla det. Men det är så.
One day I was getting into an elevator when I noticed a man coming down the hall limping, and using a cane. It looked as though he must have had a stroke, and I held the elevator door open for him. I thought to myself; if he had had a broken heart, I wouldn’t have seen it, and I might not have been so inclined to help.
Bernie S. Siegel, MD
Sensmoral?
Allt är inte alltid som det synes vara. Inte ens i närheten…
© Text och bild: Liza H Whittingham
Visst är det så…
Det händer dock att man faktiskt verkligen noterar människor med brustna hjärtan. Smärtan i ögonen, vemodet, tyngden på axlarna, kroppsspråket… Men bara om man är öppen själv, tillåter sig att se…
Ord är ofta överflödiga. Ett leende, en varm hand på armen kan räcka långt…
En varm och kraftfull applåd för det du skriver… Spot on, sister!
…och jag har fått lära mej att göra tvärtom. Det blev för mycket information för mej och med min fantastiska förmåga att just se bakom och känna in, att jag fick lära mej att blunda. Sympatin för dem som har det svårt finns fortfarande självklart, men det är inte längre min mission att hela alla jag möter…eller ens känna in deras sår, andliga, emotionella eller sociala.
Så även här får man se vad som är relevant för var och en. Att lära känna egot är verkligen ett detektivarbete, med stora inslag av mod, men med olika läxor för oss alla. Några behöver se andra behöver blunda. Det finns de som ska agera och andra som behöver förbli passiva i stunden och bara spegla sig i mötet.
Tjo!
Väl talat, Åsa! Och jag förstår. Det intressanta ändå som vi alla måste inse är att vi tror oss äga någon slags rätt att sätta oss till doms över varandra, och därmed, tar oss själva på åt pipsvängen för stort allvar. Livet är egentligen förbi på ett ögonblick. Hur vi än lever det.