Etiketter
arv, Bekräftelse, beslutsamhet, förväntningar, filosofi, kulturarv, lojalitet, sanning, självinsikt
Illustration: Ninni Lundquist
Den Sokratiska Dialogen leder oss framåt – likt en underbar dans. Relativt absolut. Sokratisk ironi, däremot? Den spelar mindre roll. Var bara en ärlig människa. Enligt Sokrates var allting absolut – även det faktum att han, enligt honom själv, ingenting visste. En nutida dialog mellan Sokrates och Einstein? Trollbindande. Sannolikheten att jag hade närvarat som hänförd åskådare är i sanning absolut.
Sokrates provocerade rätten så att han dömdes till döden, han tvingade fram det domslutet. Hans vänner förberedde en flyktplan, men Sokrates avböjde med motiveringen att man aldrig får besvara en orätt med en annan orätt. Det är mycket bättre att lida orätt än att göra orätt. Sokrates menade att flykt skulle vara en orätt, eftersom han genom den ställde sig över lagarna. Hur absolut var inte det? Vilken dygd. Omvärldens makthavare har sällan studerat Sokrates. “Tänk ändå, så missvisande en akademisk titel kan vara”, sa autodidakten. Kan de ens sin Platon? De kan i varje fall inte dansa; dialog är sällan närvarande. If it still does take two to tango?
Lyssna på din inre röst – av Sokrates kallad daimonion. Lär dig skilja på det som är absolut eller relativt. Försök att uppträda med ansvar och heder. Parasitera åtminstone inte på kärleksfulla medmänniskor som ger dig av sin fulla uppmärksamhet och lojalitet. Var helt enkelt en ärlig människa, endast så kan du förtjäna respekt. Använd för all del den Sokratiska ironin – dock med största försiktighet. Den avkräver nämligen en högst subtil förmåga.
Illustration: Ninni Lundquist
Sensmoral? Det är och förblir en absolut dygd; ärlighet är inte bara den renaste dansen, den varar dessutom längst. Vila i den. Hur relativ den än förefaller.
©
Bild: Ninni Lundquist
Text: Liza H Whittingham
