Etiketter
Foto: Garre Wikingskiöld
En bild säger mer än tusen ord. Ett tusen ord berättar mer än en bild. Hur man än vänder och vrider på synvinkeln är den för alltid subjektiv. Känslan är subjektiv. Fotografens magiskt skildrade porträtt kan stå i direkt kontrast till skribentens uppfattning av samma bild. Där i ligger det hänförande och hoppfulla. Det oåtkomliga eller dystra. Det som skiljer oss eller förenar oss. Men en känsla är en känsla och kräver inte att ständigt bli värderad. Jag ska reflektera över det som få andra har lust att skrävla om. Pengar. Och “svartlistade” känslor. Jag skall försöka låta bli att skämta till det. Det blir mindre enkelt så ta det hela med saltnypan. And just stay… ‘positive’!
Jag läste en insändare redan 2010 om vad som förväntas av dig som är arbetssökande. Du måste vara en absolut superindivid. Självgående, stod det. Det var viktigast. Som om vi inte är självgående, redan. I en omvärld fokuserad på karriär, resultat och stålar är det inte alltid enkelt att “bara vara Du”. Det är inte gott nog. I det specifika sammanhanget är det inte tillräckligt. Den ena artikeln efter den andra föreslår knivskarpa verktyg för det som definieras framgång. Olika “experter” förser oss med hejarop, trollformler och häxbrygder – allt i syfte att snabbare (för det går ju ut på det) bistå oss i att nå toppen. Mer stålars. Snyggare status. Därtill kan vi välja, efter bästa förmåga, bland coach efter coach som på olika sätt säljer framgångs(rika) knep och knåp för att rusta oss ytterligare. Så bra då. Det är precis så ett forum som syftar till att erbjuda information om karriär och nätverk och GenVägen dit, icke att förglömma, bör fungera.
Jag värderar varken det ena eller det andra, särskiljer inte. Vad skulle det tjäna (pengar) till? Jag äger verkligen inte rätten att döma. Jag har inte ens lust.
Där vi är (det vill säga här i Sverige) är det tack och lov tillåtet. Vi kan fritt säga det vi tycker utan risk för landsförvisning, stympning eller dödsstraff. Men lidande kan naturligtvis aldrig ställas mot lidande. Det är för en arbetslös ett lidande att stå utan försörjning. Det är ett lidande att bo i en diktatur där du riskerar att torteras för att du gav uttryck för din åsikt. Två helt olika slags lidanden. Icke desto mindre: lidanden!
Det borde vara lika självklart att inte jämföra lidanden som att aldrig ta sig rätten att döma vår nästa. Men det gör vi. Vi dömer per automatik eftersom det är ett socialt arv, en nedärvd reflex. Det är dessutom kontrasterna som hjälper oss att urskilja. Oavsett vilken topp vi blickar mot. Jag vill gärna påvisa det, hemkalla någon slags balans. Jag tycker nämligen att det råder slagsida.
Jag vill trycka på stoppuret. Andas in. Hålla andan. Andas ut. Reflektera över hur du verkligen mår, vem du innerst är. Vad som är viktigt. Är du tacksam för det du har? Var “bara Du” en stund. Så där ja. Är du i balans nu? Men skynda på, vi har inte hela dagen på oss! Jakten på pengar och status är mer fundamentalt än vi vill erkänna. Råder det dessutom brist på pengar är det inte bara smärtsamt, det kan vara direkt sjukdomsframkallande. Vad är då brist? Brist är, inte när du inte kan ordna det du vill ha, utan snarare när du inte ens har köpkraft att ordna det du verkligen behöver. (Hängde du med där?)
Ur finansiella synvinklar har ingenting förändrats sedan Pink Floyd släppte Money, 1973. Ironiskt nog innehar den kassakon rekordet för att ha stannat längst på Billboard-listan. Själva albumet The Dark Side of the Moon är fortfarande ett av världens tre mest sålda album.
Och högmodiga statsmän i smygdiktaturer, framstående företagsledare – redan överbetalda – är fortfarande infekterade av korruption och girighet. Det syns bara tydligare nu. It’s always about the lute. Med slughet och rävspel kan vem som helst snart profitera på vad som helst. Det blir, åtminstone för mig, än mer väsentligt att skilja på det som är oumbärligt och inte. Vi förefaller stundtals ha förlorat grundläggande värden.
Inbillar jag mig? Självfallet inte. Jag känner motsägelsefullt nog både hopp och förvirring. Det händer till och med att jag känner mig bed(r)övad, jag erkänner det. Kraven för att uppnå optimala mål i karriären kan helt enkelt te sig överväldigande för många av oss. Om vi dessutom insjuknar har vi inte skuggan av en chans. Lyckligtvis är det en illusion. Vi har alltid en chans att studsa tillbaka. Det är bara att välja väg. Jag menar, du kan ju alltid anlita en sådan där coach.
Hur ska vi välja i allt det andra, förresten? Com Hem eller Telia? Latte eller Macchiato? Facebook eller Twitter? Välja? Behövs inte. Köp alltihop. Just get your hands on a little more of the lute.
Hoppet som lyser upp tillvaron, är trots allt kontrasten. Så vad är kontrasten till den toxiska girigheten, den ständiga jakten på pengar? Det är när jag möter en medmänniska som ger fast hon inte har. Som, utan att vänta sig någonting tillbaka, erbjuder mig av sin generositet. En vän som omfamnar mig. En främling som sträcker ut en hjälpande hand. Ofta kommer hjälpen till oss när vi minst anar. När vi befinner oss i nöd. Hjälpen är lyckligtvis inte alltid förknippad med just pengar. Låt mig berätta om ett exempel. För mer än nu tio år sedan korsade jag väg med Anna. Det var Anna som visade mig det helt ovärderliga i agerandet, i tankesättet “Pass It Forward”. Anna berättade om en av hennes många resor. Om hur hon hade fått motorstopp strax utanför en by, någonstans i en öken. En av byborna kom till hennes undsättning. Tänka sig, han var dessutom mekaniker. När Anna tog upp sedlar redo att betala avböjde han och sa: “Pass It Forward.” Hjälp någon annan.
Foto: Garre Wikingskiöld
Har det blivit bannlyst att äga rättigheten till våra biologiska känslor, förresten? Så länge de inte är strålande glada, menar jag. Det är som vi inte längre får lov att känna ilska, nedstämdhet, uppgivenhet, sorg eller frustration. Dessa livsviktiga helt naturliga känslor är svartlistade. De anses fula. I sin allvarligaste form faller dessa känslor – helt naturliga, fundamentala och livsavgörande – under benämningen “negativitet”. Det är okunnigt och farligt att hävda det. Vi förväntas genast konvertera till motsatsen (läs ‘positivitet’) – dessutom betala med pengar för det. “Köp en bok om ‘positivt’ tänkande.” “Se filmen The Secret.” “Var inte så förbannat ‘negativ’, människa!” Nej, du får absolut inte äga rättigheten till dina egna helt naturliga känslor som dessutom syftar till att hjälpa dig!
Det är utomordentligt bra att vi kan anlita “expertis” i syfte att odla så kallade ‘positiva’ tankar. Men en väsentlig faktor som förbises är att vi är komplexa och upplever känslor i syfte att hjälpa oss urskilja just kontraster. Det går nämligen inte att hela ett känslomässigt problem på enbart intellektuell väg. Inte ens med pengar, nej. Att känna vilka känslor som helst är vår födslorätt och inget som skall skuldbeläggas. Känslor, oavsett dignitet, fyller en livsviktig funktion. De skall varken svartlistas eller utplånas snabbare. Allting kan inte påskyndas. Moraliserar jag? För all del, it’s on the house.
Om vi kan övervinna vår fruktan för att stötas bort och inte gripas av panik när våra gränslinjer inte alltid omger och skyddar oss har vi uppnått sann frid. Att våga visa vilka vi är, på allvar, kräver verkligt mod. Vi kan alla påverka, beröra. Med en kärleksfull gest. Med ord, omsorgsfullt utvalda eller slarvigt forcerade. Med fotografiskt förevigade ögonblick. Kontrasten mellan blek och färgsprakande bara är och behöver inte värderas. Oavsett hur vi blickar mot toppen. Det är helt enkelt gott nog ändå.
Foto: Garre Wikingskiöld
Sensmoral? Kamma dig och skaffa ett jobb! Välavlönat! And simply? Pass a favour forward.
©
Hej Liza!
Bra skrivet. Men, för min egen del kan jag säga att jag har svårt att hänga med. Det är antagligen för hög nivå och/eller för snabba tankeskiften och associationer för mig. Skulle bättre förstå om du skrev mer om en sak innan du går på nästa tes, tanke. Eller så är det nobelprisvarning! Inte vet jag.
Stora kramar
Catrine
Hej Liza!
Ibland kan ett leende mot bilisten som faktiskt stannar för mig, cyklisten, få bilisten att le tillbaka. Kanske sjönk stressnivån något. Den gör det hos mig i alla fall.
Jag känner igen det där med att “skicka vidare”. Men tyvärr inte lika lätt för alla att acceptera.
En lördag i början på 90-talet när jag läste på Lärarhögskolan i Malmö pluggade jag vid datorerna i skolan, en lördag. En annan student var där och hade inga pengar till kaffeautomaten. Så jag gav henne det hon behövde och sa att hon kunde ju bjuda någon annan som hon mötte i samma situation. Men hon ville lämna tillbaka pengarna och letade sedan upp mig i veckan och betalade tillbaka femman eller hur mycket det var.
Jag tror som du att det kan vara lite skrämmande med både vänliga gester och starka känslor.
För övrigt skriver du, som du märker, väldigt engagerande!
Det ger mersmak och jag ska ge mig i kast med resten av dina verk!
ditt fan Ninni
Bra! Det ryms mycket klokhet i din reflektion. Varför ska vi människor göra det så svårt för varandra att leva, varför räcker det inte med att bara vara?
”pass it forward” ja kunde alla tänka så vore vår jord en bättre plats att leva på.
“Det du ger får du alltid tillbaka. Kanske inte från den du tror eller när du som bäst behöver det. Men ofta från oväntat håll och när du minst av allt väntar dig det.” citat från en okänd filosof.
Hello my witty friend
Jag anar ditt leende bakom orden när du skrev dem. Jag hänger hyfsat med i din tankekedja trots att du hoppar lite bland teserna, som Catrine nämnde.
Borde inte sensmoralen bara vara – Det du ger kommer tillbaka…
För ett leende frigör våra endorfiner, stressen släpper och vi mår helt enkelt bättre. Och när vi mår bra…ja då vill vi, och då handlar vi, och viljan kan ju som bekant försätta berg.
Då behövs det inga dyra coacher som talar om för oss hur vi ska gå till väga. För svaren har vi inom oss själva…
Ge och få energi… as simple as that, eller..?
Hej Liza!
Du skriver med engagemang, udd och humör/humor. Dina vändningar och invändningar är kloka. Det märks att du är påläst, har egen erfarenhet och inte minst tänker om sakernas tillstånd.
Medan jag läste tänkte jag flera gånger “skriv en bok”. Skriv om en “scen” i vår sociala tillvaro och utveckla dialog med samma tonfall och infall, som du har ovan. Där kan du låta individer få bära ilska och sorg, klokskapet och det kärleksfulla…och fortsätta att väva in samhällets påverkan på dem eller kanske tvärtom. För det är väl vi som skapar det samhälle vi lever i? Eller hur var det?
Jag kan bli lite anfådd när jag läser, som någon ovan beskriver. I en roman skulle du även kunna lägga in andra tempon och än mer betona och dramatisera. Låta läsaren hämta andan och reflektera innan nästa salva kommer.
Du ville ge bilderna liv och jag tycker bilden av Eiffeltornet konverterar till att symbolisera Babels Torn här tillsammans med din text. Intressant att se hur bilder faktiskt kan berätta något annat tillsammans med “tusen ord”.
Tack för att du lät mej erfara detta och njuta av din skrivarglädje.
Åsa Roos
Man kunde ju vara tråkigt redaktionell och säga “kill your darlings” så har du ett perfekt flow i ditt skrivande. Fast å andra sidan är det ju dina darlings som är drivkraften, nerven.
Och vaska vidare i dina motiv; what do you REALLY want to say (som min gamla forskningshandledare alltid sa) så får du ett ännu mer utmejslat budskap.
Du har ju skrivandet i din hand helt klart, lyckliga du. Det kommer inte att sina!
Språket lever och du är orädd. Fortsätt.
Och ställ in skärpedjupet på objektivet ännu lite till så att du verkligen fångar bildens kärna.
Duktiga du
Looking forward
E
Hej Liza!
Detta är första gången jag skriver här då jag nyligen har hittat din sida.
Att försöka vara ödmjuk och kärleksfull i livet är inte lätt men man kan ändå försöka göra så gott man kan. Jag har sedan ett par år en ring med inskriften -omnia vincit amor- (kärleken övervinner allt) och det är en önskan att förhoppningsvis är det så… Glädjen att ge och hjälpa utan att kräva något i gengäld och glädjen att få hjälp av någon på samma sätt, det är ödmjukhet.
Vi måste, som du skriver, försöka våga visa alla våra känslor; det är en utopi att jämnt vara positiv. Däremot att försöka skapa en balans och harmoni i våra liv, en personlig värdighet, det önskar nog alla.
Jag håller med dig om att vi lever i en cirkusliknande värld där alla försöker överträffa alla och dyrkan av Mammon är alltför tydlig. Man måste vara stark för att inte bli påverkad av massan och att tro på sin egen livsstil.
Hopp om framtiden? Jo, men visst, jag är en evig optimist, så jag håller med dig. It’s never to late to change!
/Susanne