Illustration: Ninni Lundquist

Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av alla dem som är ‘jag’. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av alla mina tidigare.”

-Tomas Tranströmer

 

 

En dag på väg hem från arbetet nyttjade jag det för tidpunkten relativt glest befolkade tunnelbanetåget. Host, harkel och traditionellt högljudda mobilsignaler, hördes förstås. Vid en av stationerna klev så två damer på och slog sig ned, med viss möda, intill mig. Jag kunde snabbt konstatera – eller åtminstone med sedvanlig fördom förmoda – att de troligen befann sig i den övre pensionsåldern. En av damerna hade vissa svårigheter att ta sig fram och använde sålunda käpp. Hon tycktes kompensera sin fysiska begränsning med ytterst rapp tunga och därtill kraftfull genomträngande röst. För ett ögonblick tänkte jag på Lauren Bacall.

Jag noterade att damerna var synnerligen välklädda och ännu en gång med mina förutfattade meningar, hopplöst nedärvda, gissade jag att de sannolikt härstammade ifrån ett av de mer luxuösa kvarteren i stan. De kom i intensivt samtal och under de följande tio minuterna fann jag mig hänförd över ämnesvalet. Vid flera tillfällen fnissade jag till, de såg på mig med stor entusiasm och inbjöd mig i samtalet – det kändes som ett privilegium. Att tacka nej hade varit oförskämt.

Illustration: Ninni Lundquist

När jag så en stund senare uttryckte min uppskattning för en outplånlig pratstund, tog farväl av damerna och steg av, befann jag mig i eftertanke. En minnesbild av min en gång så karismatiska operasjungande mormor glimtade förbi, jag var alldeles för ung när hon dog. Jag tänkte även på mamma, och log. I förvissning om att också hon med sitt klingande skratt hade närvarat i konversationen, om hon uppnått samma jordliga ålder.

Ånyo kunde jag slå fast att vi ofta befinner oss i, eller skiftar mellan “alla våra åldrar” oavsett hölje. Jag tänkte: det är något att eftersträva. Dessa sofistikerade damers utstrålning, deras konversationsförmåga. Framför allt beundrade jag deras förhållningssätt till livet – och därefter. Jag kände stor respekt och vördnad kring händelsen – och det vi kallar åldrandet – när jag stillsamt konstaterade att inte mycket är vad det vid första anblicken ser ut att vara. Jag ångrade mig att jag hade klivit av.

Illustration: Ninni Lundquist

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sensmoral? Vi åldras alla. Om vi är lyckosamma. Huruvida det sker med eller utan värdighet, med eller utan raffinemang, är åtminstone för merparten av oss förhoppningsvis ett personligt val. Jag hoppas att jag får välja.

P.S. Requiescat in pace, Mormor. Requiescat in pace, Mamma. Until we meet again. Wherever you are!

;-)

© Illustration: Ninni Lundquist

© Text: Liza Hallam Whittingham