Det är en befriande känsla som infinner sig i den stund som ”upplysning” inträffar. Ögonblickligt uppvakande; Satori.
Ingen kan undkomma upplysning. Somliga är vidöppna för att ta emot den medan andra inte ens förstår vad upplysning är. Det gör ingenting, den inträffar ändå. Skillnaden är bara den att det tar betydligt längre tid; vilket till och med det är i sin ordning. Upplysning, enligt min erfarenhet, anländer i små anpassade doser. Det tycks inte finnas någon logik (logik är å andra sidan inte min grej) i när dessa episoder, om man så vill, inträffar.
- Illustration: Ninni Lundquist
Det minner mig om något som min far sa. Om det vi kallar för den åldrande processen. Och den sker ju vare sig vi har axlat bördor eller inte. Han sa att när man ser sin spegelbild förefaller den vara precis densamma under relativt lång tid. Men plötsligt en dag, när man betraktar sitt ansikte: en synbar förändring – totalt oförmodad, förstås. Det är ofrånkomligt, inser man, och blir lika överraskad av förvåning varje gång. Det är ett skickligt sätt av naturen att tillåta denna process i små assimilerade doser, tyckte pappa. Han hade rätt.
Hur vi än förhåller oss är det en högst personlig upplevelse och vi kan egentligen aldrig vara säkra på någonting. Förutom den åldrande processen. Och att upplysning inträffar. Det är inte alla som uppfattar åldrandet, förresten, som en börda. Tvärtom. Somliga välkomnar det och känner sig till och med “lättade”. Jag tror dock att det västerländska synsättet – där vi helst gömmer undan de skrynkligt åldrade – förbjuder de flesta av oss att välkomna åldrandet. Oj, jag skrev förbjuder oss. Jag ämnade skriva förhindrar oss.
- Illustration: Ninni Lundquist
Hur betungande det (jag lämnade åldrandet i första stycket) än är, hur tryckande livsuppgiftens bördor än förefaller med alla dess nedärvda såväl som nytillkomna dogmer och fördomar – somliga av dem tycks ha häng på oss som om de ägde rätten – fyller de alltjämt en fullständig funktion. De kanske behövs för att hålla oss jordade. Eller för att vi helt enkelt inte är i fas när upplysning vill inträffa. Kanske de håller sig där, like a pain in the neck, av helt andra skäl.
Varför utgå ifrån att de är tyngder? Det vi ser är inte alltid det vi får. Det som synes vara obestridda beläggningar kan i själva verket vara… ‘änglar’. Förklädda till tvinnade silkesnystan, var och en i varierande omfattning med syfte att bistå, stödja. Och arrangera kärleksfull värme. Ingenting annat. Det beror återigen på hur vi förhåller oss, var på vår levnadsbana vi befinner oss.
Sensmoral: Det är också en befriande känsla att äga fullständig kännedom om att färgen grön står för läkande. En upplysning, bara.
©
Jag håller med om att upplysning och logik inte hör samman. Det är väl just det som är en del av själva upplysningen, att det finns en annan värld. Andra instrument att uppfatta världen, som går utanför mätandet och just logiken.
Det är underbart spännande att ha intuitionen som känselspröt när jag går framåt på min livsväg. När jag väljer att lyssna in hjärtat inser jag allt eftersom att det är där vi ser som allra tydligast. Där finns all kunskap jag kan behöva.
Kram på dej Liza, väl skrivet.
Åsa, tack. Du är förstås min inspiratör!
Och som Rumi sade: Stop searching here and there,
the jewels are inside you.
Underbart att se dig aktiv här igen. Och du berör även bakom och emellan orden.
…tack! Vänliga ord. Det gläder mig att du låter dig beröras.
Att känna styrkan och tyngden av sina fötter tryggt stående på fast jord är en befrielse. Varje människa är olika och insikten om vad livet egentligen går ut på kommer säkert på olika sätt. Ibland behövs det ett – go through hell to paradise – för att inse sin egen lycka. Den sanna visdomen finns där,evig. Önskar att det goda till slut övervinner.
Kram Susanne
Tack, Susanne, för kloka ord – det gläder att min reflektion ger resonans “där ute”.
Det “goda” övervinner, eftersom kärleken övervinner allt.
Tack Liza
Man ser nog förändringarna, en och en men det är väl när man sätter dom i ett större sammanhang som en del av en hel bild som man blir upplyst. Tyvärr är det nog många som inte vågar se den stora bilden.
Anders, tack själv. Som du säger; många är låsta på grund av sina rädslor. Dessbättre kan vi göra någonting för att frikoppla oss från våra begränsande rädslor. Det är dock mindre enkelt beträffande viljan att göra det.
Vad fint du skriver, Liza! Jag hade ingen aning. Där ser man vad man missar när man spenderar alldeles för mycket tid i till synes viktiga men egentligen helt meningslösa sammanhang. Det räcker att lyfta blicken och betrakta livet från ett rymdperspektiv och helt nya världar öppnar sig!
Tack, Ilse! Detsamma, absolut. Vad det gläder att se dig här! Och du har så rätt i det där – så jag följde bara ditt kloka och kreativa exempel…
(Återkommer i ett mail)