Ingen kan undkomma upplysning. Somliga är vidöppna för att ta emot den medan andra inte ens förstår vad upplysning är. Det gör ingenting, den inträffar ändå. Skillnaden är bara den att det tar betydligt längre tid; vilket till och med det är i sin ordning. Upplysning, enligt min erfarenhet, anländer i små anpassade doser. Det tycks inte finnas någon logik (logik är å andra sidan inte min grej) i när dessa episoder, om man så vill, inträffar.

Det minner mig om något som min far sa. Om det vi kallar för den åldrande processen. Och den sker ju vare sig vi har axlat bördor eller inte. Han sa att när man ser sin spegelbild förefaller den vara precis densamma under relativt lång tid. Men plötsligt en dag, när man betraktar sitt ansikte: en synbar förändring – totalt oförmodad, förstås. Det är ofrånkomligt, inser man, och blir lika överraskad av förvåning varje gång. Det är ett skickligt sätt av naturen att tillåta denna process i små assimilerade doser, tyckte pappa. Han hade rätt.

Hur vi än förhåller oss är det en högst personlig upplevelse och vi kan egentligen aldrig vara säkra på någonting. Förutom den åldrande processen. Och att upplysning inträffar. Det är inte alla som uppfattar åldrandet, förresten, som en börda. Tvärtom. Somliga välkomnar det och känner sig till och med ”lättade”. Jag tror dock att det västerländska synsättet – där vi helst gömmer undan de skrynkligt åldrade – förbjuder de flesta av oss att välkomna åldrandet. Oj, jag skrev förbjuder oss. Jag ämnade skriva förhindrar oss.

Hur betungande det (jag lämnade åldrandet i första stycket) än är, hur tryckande livsuppgiftens bördor än förefaller med alla dess nedärvda såväl som nytillkomna dogmer och fördomar – somliga av dem tycks ha häng på oss som om de ägde rätten – fyller de alltjämt en fullständig funktion. De kanske behövs för att hålla oss jordade. Eller för att vi helt enkelt inte är i fas när upplysning vill inträffa. Kanske de håller sig där, like a pain in the neck, av helt andra skäl.
Varför utgå ifrån att de är tyngder? Det vi ser är inte alltid det vi får. Det som synes vara obestridda beläggningar kan i själva verket vara… ‘änglar’. Förklädda till tvinnade silkesnystan, var och en i varierande omfattning med syfte att bistå, stödja. Och arrangera kärleksfull värme. Ingenting annat. Det beror återigen på hur vi förhåller oss, var på vår levnadsbana vi befinner oss.

Sensmoral: Det är också en befriande känsla att äga fullständig kännedom om att färgen grön står för läkande. En upplysning, bara.

©

Illustration: Ninni Lundquist

Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av alla dem som är ‘jag’. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av alla mina tidigare.”

-Tomas Tranströmer

En dag på väg hem från arbetet nyttjade jag det för tidpunkten relativt glest befolkade tunnelbanetåget. Host, harkel och traditionellt högljudda mobilsignaler, hördes förstås. Vid en av stationerna klev så två damer på och slog sig ned, med viss möda, intill mig. Jag kunde snabbt konstatera – eller åtminstone med sedvanlig fördom förmoda – att de troligen befann sig i den övre pensionsåldern. En av damerna hade vissa svårigheter att ta sig fram och använde sålunda käpp. Hon tycktes kompensera sin fysiska begränsning med ytterst rapp tunga och därtill kraftfull genomträngande röst. För ett ögonblick tänkte jag på Lauren Bacall.

Jag noterade att damerna var synnerligen välklädda och ännu en gång med mina förutfattade meningar, hopplöst nedärvda, gissade jag att de sannolikt härstammade ifrån ett av de mer luxuösa kvarteren i stan. De kom i intensivt samtal och under de följande tio minuterna fann jag mig hänförd över ämnesvalet. Vid flera tillfällen fnissade jag till, de såg på mig med stor entusiasm och inbjöd mig i samtalet – det kändes som ett privilegium. Att tacka nej hade varit oförskämt.

Illustration: Ninni Lundquist

När jag så en stund senare uttryckte min uppskattning för en outplånlig pratstund, tog farväl av damerna och steg av, befann jag mig i eftertanke. En minnesbild av min en gång så karismatiska operasjungande mormor glimtade förbi, jag var alldeles för ung när hon dog. Jag tänkte även på mamma, och log. I förvissning om att också hon med sitt klingande skratt hade närvarat i konversationen, om hon uppnått samma jordliga ålder.

Ånyo kunde jag slå fast att vi ofta befinner oss i, eller skiftar mellan ”alla våra åldrar” oavsett hölje. Jag tänkte: det är något att eftersträva. Dessa sofistikerade damers utstrålning, deras konversationsförmåga. Framför allt beundrade jag deras förhållningssätt till livet – och därefter. Jag kände stor respekt och vördnad kring händelsen – och det vi kallar åldrandet – när jag stillsamt konstaterade att inte mycket är vad det vid första anblicken ser ut att vara. Jag ångrade mig att jag hade klivit av.

Illustration: Ninni Lundquist

Sensmoral? Vi åldras alla. Om vi är lyckosamma. Huruvida det sker med eller utan värdighet, med eller utan raffinemang, är åtminstone för merparten av oss förhoppningsvis ett personligt val. Jag hoppas att jag får välja.

P.S. Requiescat in pace, Mormor. Requiescat in pace, Mamma. Until we meet again. Wherever you are!

© Illustration: Ninni Lundquist

© Text: Liza Hallam Whittingham

Foto: Garre Wikingskiöld

En bild säger mer än tusen ord. Ett tusen ord berättar mer än en bild. Hur man än vänder och vrider på synvinkeln är den för alltid subjektiv. Känslan är subjektiv. Fotografens magiskt skildrade porträtt kan stå i direkt kontrast till skribentens uppfattning av samma bild. Där i ligger det hänförande och hoppfulla. Det oåtkomliga eller dystra. Det som skiljer oss eller förenar oss. Men en känsla är en känsla och kräver inte att ständigt bli värderad. Jag ska reflektera över det som få andra har lust att skrävla om. Pengar. Och ”svartlistade” känslor. Jag skall försöka låta bli att skämta till det. Det blir mindre enkelt så ta det hela med saltnypan. And just stay… ‘positive’!

Jag läste en insändare redan 2010 om vad som förväntas av dig som är arbetssökande. Du måste vara en absolut superindivid. Självgående, stod det. Det var viktigast. Som om vi inte är självgående, redan. I en omvärld fokuserad på karriär, resultat och stålar är det inte alltid enkelt att ”bara vara Du”. Det är inte gott nog. I det specifika sammanhanget är det inte tillräckligt. Den ena artikeln efter den andra föreslår knivskarpa verktyg för det som definieras framgång. Olika ”experter” förser oss med hejarop, trollformler och häxbrygder – allt i syfte att snabbare (för det går ju ut på det) bistå oss i att nå toppen. Mer stålars. Snyggare status. Därtill kan vi välja, efter bästa förmåga, bland coach efter coach som på olika sätt säljer framgångs(rika) knep och knåp för att rusta oss ytterligare. Så bra då. Det är precis så ett forum som syftar till att erbjuda information om karriär och nätverk och GenVägen dit, icke att förglömma, bör fungera.
Jag värderar varken det ena eller det andra, särskiljer inte. Vad skulle det tjäna (pengar) till? Jag äger verkligen inte rätten att döma. Jag har inte ens lust.

Där vi är (det vill säga här i Sverige) är det tack och lov tillåtet. Vi kan fritt säga det vi tycker utan risk för landsförvisning, stympning eller dödsstraff. Men lidande kan naturligtvis aldrig ställas mot lidande. Det är för en arbetslös ett lidande att stå utan försörjning. Det är ett lidande att bo i en diktatur där du riskerar att torteras för att du gav uttryck för din åsikt. Två helt olika slags lidanden. Icke desto mindre: lidanden!

Det borde vara lika självklart att inte jämföra lidanden som att aldrig ta sig rätten att döma vår nästa. Men det gör vi. Vi dömer per automatik eftersom det är ett socialt arv, en nedärvd reflex. Det är dessutom kontrasterna som hjälper oss att urskilja. Oavsett vilken topp vi blickar mot. Jag vill gärna påvisa det, hemkalla någon slags balans. Jag tycker nämligen att det råder slagsida.

Jag vill trycka på stoppuret. Andas in. Hålla andan. Andas ut. Reflektera över hur du verkligen mår, vem du innerst är. Vad som är viktigt. Är du tacksam för det du har? Var ”bara Du” en stund. Så där ja. Är du i balans nu? Men skynda på, vi har inte hela dagen på oss! Jakten på pengar och status är mer fundamentalt än vi vill erkänna. Råder det dessutom brist på pengar är det inte bara smärtsamt, det kan vara direkt sjukdomsframkallande. Vad är då brist? Brist är, inte när du inte kan ordna det du vill ha, utan snarare när du inte ens har köpkraft att ordna det du verkligen behöver. (Hängde du med där?)

Ur finansiella synvinklar har ingenting förändrats sedan Pink Floyd släppte Money, 1973. Ironiskt nog innehar den kassakon rekordet för att ha stannat längst på Billboard-listan. Själva albumet The Dark Side of the Moon är fortfarande ett av världens tre mest sålda album.
Och högmodiga statsmän i smygdiktaturer, framstående företagsledare – redan överbetalda – är fortfarande infekterade av korruption och girighet. Det syns bara tydligare nu. It’s always about the lute. Med slughet och rävspel kan vem som helst snart profitera på vad som helst. Det blir, åtminstone för mig, än mer väsentligt att skilja på det som är oumbärligt och inte. Vi förefaller stundtals ha förlorat grundläggande värden.

Inbillar jag mig? Självfallet inte. Jag känner motsägelsefullt nog både hopp och förvirring. Det händer till och med att jag känner mig bed(r)övad, jag erkänner det. Kraven för att uppnå optimala mål i karriären kan helt enkelt te sig överväldigande för många av oss. Om vi dessutom insjuknar har vi inte skuggan av en chans. Lyckligtvis är det en illusion. Vi har alltid en chans att studsa tillbaka. Det är bara att välja väg. Jag menar, du kan ju alltid anlita en sådan där coach.

Hur ska vi välja i allt det andra, förresten? Com Hem eller Telia? Latte eller Macchiato? Facebook eller Twitter? Välja? Behövs inte. Köp alltihop. Just get your hands on a little more of the lute.

Hoppet som lyser upp tillvaron, är trots allt kontrasten. Så vad är kontrasten till den toxiska girigheten, den ständiga jakten på pengar? Det är när jag möter en medmänniska som ger fast hon inte har. Som, utan att vänta sig någonting tillbaka, erbjuder mig av sin generositet. En vän som omfamnar mig. En främling som sträcker ut en hjälpande hand. Ofta kommer hjälpen till oss när vi minst anar. När vi befinner oss i nöd. Hjälpen är lyckligtvis inte alltid förknippad med just pengar. Låt mig berätta om ett exempel. För mer än nu tio år sedan korsade jag väg med Anna. Det var Anna som visade mig det helt ovärderliga i agerandet, i tankesättet ”Pass It Forward”. Anna berättade om en av hennes många resor. Om hur hon hade fått motorstopp strax utanför en by, någonstans i en öken. En av byborna kom till hennes undsättning. Tänka sig, han var dessutom mekaniker. När Anna tog upp sedlar redo att betala avböjde han och sa: ”Pass It Forward.” Hjälp någon annan.

Foto: Garre Wikingskiöld

Har det blivit bannlyst att äga rättigheten till våra biologiska känslor, förresten? Så länge de inte är strålande glada, menar jag. Det är som vi inte längre får lov att känna ilska, nedstämdhet, uppgivenhet, sorg eller frustration. Dessa livsviktiga helt naturliga känslor är svartlistade. De anses fula. I sin allvarligaste form faller dessa känslor – helt naturliga, fundamentala och livsavgörande – under benämningen ”negativitet”. Det är okunnigt och farligt att hävda det. Vi förväntas genast konvertera till motsatsen (läs ‘positivitet’) – dessutom betala med pengar för det. ”Köp en bok om ‘positivt’ tänkande.” ”Se filmen The Secret.” ”Var inte så förbannat ‘negativ’, människa!” Nej, du får absolut inte äga rättigheten till dina egna helt naturliga känslor som dessutom syftar till att hjälpa dig!

Det är utomordentligt bra att vi kan anlita ”expertis” i syfte att odla så kallade ‘positiva’ tankar. Men en väsentlig faktor som förbises är att vi är komplexa och upplever känslor i syfte att hjälpa oss urskilja just kontraster. Det går nämligen inte att hela ett känslomässigt problem på enbart intellektuell väg. Inte ens med pengar, nej. Att känna vilka känslor som helst är vår födslorätt och inget som skall skuldbeläggas. Känslor, oavsett dignitet, fyller en livsviktig funktion. De skall varken svartlistas eller utplånas snabbare. Allting kan inte påskyndas. Moraliserar jag? För all del, it’s on the house.

Om vi kan övervinna vår fruktan för att stötas bort och inte gripas av panik när våra gränslinjer inte alltid omger och skyddar oss har vi uppnått sann frid. Att våga visa vilka vi är, på allvar, kräver verkligt mod. Vi kan alla påverka, beröra. Med en kärleksfull gest. Med ord, omsorgsfullt utvalda eller slarvigt forcerade. Med fotografiskt förevigade ögonblick. Kontrasten mellan blek och färgsprakande bara är och behöver inte värderas. Oavsett hur vi blickar mot toppen. Det är helt enkelt gott nog ändå.

Foto: Garre Wikingskiöld

Sensmoral? Kamma dig och skaffa ett jobb! Välavlönat! And simply? Pass a favour forward.

©

När jag hade plockat ihop några matvaror och lagt dem i korgen, ställde jag mig i den sedvanliga men för tidpunkten korta kassakön. Hemma på min gata, i mitt kvarter, i min speceriaffär. Han som har butiken heter Roland. Namnet är som hämtat ur en svartvit skolkatalog från sent 60-tal, tycker jag.

En synnerligen stressad man (vi kan kalla honom Kalle) befann sig strax före mig i kön. Kalle kastade snabbt upp sina varor på rullbandet och uppträdde forcerat, otrevligt. Även mot kassörskan. Bakom mig, befann sig tre fyra, möjligen fem kunder, varav den ene var en yngre man.
När Kalle, den så stressade, hade betalat och börjat att hasta ner sina varor i kassen, tappade han plastförpackningen med de (överbesprutade, förstås) cocktailtomaterna. Locket lossnade, de for ut över stengolvet och i uppståndelsen råkade han trampa på några av de små tomaterna. Den mycket stressade Kalle blev riktigt arg. Så, för att avleda hela incidenten hörde jag mig själv säga ”Du kanske skulle ha köpt en burk krossade tomater i stället?”

De bakomvarande kunderna brast ut i skratt. Inte så mycket åt mitt usla skämt. Nej, men mer för att det var så dåligt. Kalle blev nu ännu argare och gav sig nästan på mig, i ren frustration. Ja, i överhettning. Han gillade inte alls mitt försök till skämt. Den yngre mannen, han som stod i själva kön, kom till min undsättning och lyckades lugna ned situationen. Jag tror att hans profession var hans passion, förresten. Han var på rätt plats, vid rätt tid. Det hela absolverades stillsamt. Kalle bad om ursäkt, lämnade även en acceptabel förklaring och avvek. Lika stressad för det, men ledsen över att han hade uppträtt hotfullt.

Förmågan att förlåta är nobel. Man förlåter varandra. Allt annat är arrogant, inskränkt. Tycker jag. Min kommentar om tomaterna var trots allt över(flödig). Igår kväll besökte jag min speceriaffär. Roland var ledig. Mannen med den överstressade reaktionen (Kalle, ja) var där. Han log brett när han såg mig och utbrast ”Titta i min varukorg, nu du. Där ligger redan en burk krossade tomater!”

Sensmoral?
”Ad augusta per angusta” (Till triumf genom trångmål)
Jag log tillbaka.

©

En tanke till Du – vem än du är. Skådar du in, eller är det jag som blickar ut?

Illustration: Ninni Lundquist

Men du är. Jag förstår att du är nära.
Nyansen av dig är inte i månsken av blått. Nej, ingalunda så likgiltigt sval som nyansen av månskensblå.

Så, var är Du, i detta Nu?
Det är gubevars ovidkommande. Upplysning anländer.

När är Du i närvaron av Jag?
Jag behöver ej äga visshet i det – tids nog förnimmer vi ögonblicket.

Hur är Du? (Du känns så nära)
Ovissheten är umbärlig – besked anländer. Liksom Du.

I den profeterade tiden, vi korsar stråk och förenas. Du strövar in i min drömväv – förutan ödeläggande spikskor. Du är utan härjande spikskor. I det ögonblicket, det absoluta, förnimmer jag sent omsider Du.

©

Bild Ninni Lundquist

Foto: Göran Burman

Den perfekta avokadon: Hur känns den idag? Stenhård, igen! Den vardagstanken härbärgerar vi alla, som äter frukten. Det specifika momentet, när jag (det gäller dig också) är på väg till frukt och grönt avdelningen, alldeles innan min utsträckta hand griper tag om frukten uppstår tanken om den alldeles perfekta avokadon: Tänk om…

Ett fotografi på vackra stenar. Jag har lånat det. Ett fotografi på stenar, som vore fotot helt unikt? Av stenar?! Det måste finnas miljontals bilder – fast stenarna är nog betydligt fler. Fyrkantig gatsten förstör klackar – ful som stryk, är den. Sten har stenkul, när han kastar sten i glashus… sjön. Men kasta längs med ytan, om du vill undvika (Sten)ström – har du inte stenkoll? Så stenigt det är här. Stenrik! Hit med stålarna, inte stenarna. Stone Cold Crazy, you know? Det står i alla fall skrivet i sten. Det där med glashuset är förutsägbart. Och det är även stenskott. Allt glas är ändå trasigt.

Förresten, hur skall dessa frukter annars exponeras? Just det: på TRÄDGÅRDSAVDELNINGEN! Det skall finnas en relevant text på butiksskylten och den texten skall lyda: Stenar. I form av avokadon. Avsedda för dekoration.

Stenkolsgrillad oxe, som förstås är hängmörad och uppfödd på en ordentlig bondgård. Stenbitsrom, istället för kaviar? Stenad. En av människan fullständigt avskyvärd handling – att stena en medmänniska till döds? Det momentet är bortom min fattningsförmåga. Jag är ändå… slipad. Det hjälper inte, jag förstår inte. Kanske är jag bara Too Rolling Stoned.

Sensmoral: Är något överhuvudtaget stensäkert? Är avokadon ätmogen idag?

©

Foto: Liza H Whittingham

Jag har träffat en handfull människor som för alltid har förändrat den jag är. Tre, fyra av dem påverkar mig fortfarande, dagligen. I tanke och i handling. Jag skulle kanske skriva en hyllning om, och till, var och en. Men jag har slut på ‘wit’ just nu så jag låter bli.

Under en livstid möter vi oändligt många människor. De flesta passerar bara förbi. Andra gör onekligen intryck på oss. Somliga lämnar avtryck – för alltid. Några stannar kvar. Ett fåtal rycks ifrån oss, vare sig vi vill eller inte. Det förtäljer att vi inte kontrollerar någonting. Bara så du vet: det är en illusion. Tro inte för ett ögonblick att du egentligen kontrollerar något. Att säga ja till den arvsynden – den största livslögnen av dem alla, är hyckleri. Så gör det enkelt för dig: släpp taget idag. Uppbåda modet att kasta dig ut. Det är en överväldigande befrielse när du upptäcker att du kan göra det. Håll inte krampaktigt om isflaken; det är det som gör att du fryser allra mest. Släpp taget och simma emellan!

Den avgörande insikten kom till mig genom upplysning. Upplysningen kom till mig genom omsorgsfullt arbete och viljan att lära mer. Ibland ville jag inte lära mig alls. Men en upplysning som överskuggar allt annat, ojämförbar med någon annan upplysning, är när du istället för att reagera på samma invanda sätt plötsligt har ersatt behovet av att kontrollera allting, med en kärlekshandling. Inte för att du borde. Inte heller för att det ser polerat ut. Utan helt enkelt för du inte längre kan göra på något annat sätt. En medmänsklig kärlekshandling, i sin absolut renaste form, fyller aldrig ett egensyfte. Den bara är. Och människor vi möter anländer alltid i ”rätt” ögonblick – även om vi inte vill tänka på det. Men, det är så. Genom dessa möten, i synnerhet de mest svårbemästrade, föds också kraften inom oss – ja, helt enkelt upplysningen att kärleksfullt finna modet att vara dem vi i grunden verkligen är. Och isflaken? Isflaken tinar då.

Foto: Liza H Whittingham

Sensmoral?

”You can never cross the ocean unless you have the courage to lose sight of the shore.” – Columbus

©

Illustration: Ninni Lundquist

Den Sokratiska Dialogen leder oss framåt – likt en underbar dans. Relativt absolut. Sokratisk ironi, däremot? Den spelar mindre roll. Var bara en ärlig människa. Enligt Sokrates var allting absolut – även det faktum att han, enligt honom själv, ingenting visste. En nutida dialog mellan Sokrates och Einstein? Trollbindande. Sannolikheten att jag hade närvarat som hänförd åskådare är i sanning absolut.

Sokrates provocerade rätten så att han dömdes till döden, han tvingade fram det domslutet. Hans vänner förberedde en flyktplan, men Sokrates avböjde med motiveringen att man aldrig får besvara en orätt med en annan orätt. Det är mycket bättre att lida orätt än att göra orätt. Sokrates menade att flykt skulle vara en orätt, eftersom han genom den ställde sig över lagarna. Hur absolut var inte det? Vilken dygd. Omvärldens makthavare har sällan studerat Sokrates. ”Tänk ändå, så missvisande en akademisk titel kan vara”, sa autodidakten. Kan de ens sin Platon? De kan i varje fall inte dansa; dialog är sällan närvarande. If it still does take two to tango?

Lyssna på din inre röst – av Sokrates kallad daimonion. Lär dig skilja på det som är absolut eller relativt. Försök att uppträda med ansvar och heder. Parasitera åtminstone inte på kärleksfulla medmänniskor som ger dig av sin fulla uppmärksamhet och lojalitet. Var helt enkelt en ärlig människa, endast så kan du förtjäna respekt. Använd för all del den Sokratiska ironin – dock med största försiktighet. Den avkräver nämligen en högst subtil förmåga.

Illustration: Ninni Lundquist

Sensmoral? Det är och förblir en absolut dygd; ärlighet är inte bara den renaste dansen, den varar dessutom längst. Vila i den. Hur relativ den än förefaller.

©

Bild: Ninni Lundquist

Text: Liza H Whittingham

Foto: Liza H Whittingham

Ser du förbi ytan? När du betraktar din vän, kollega, chef, hustru, man, ditt barn? Ser du hjärtat?

Att bli ”sedd” för den du verkligen är utan att bli (för)dömd är ett tillstånd som sällan inträffar. Men det inträffar. I synnerhet om man har gjort upp (och slutit fred) med projektioner, egot. Jag sätter mig själv emellanåt till doms över medmänniskor trots att jag inte vill. Trots att jag ”borde” veta bättre. Det är ett inlärt fenomen, ett socialt arv som samhället dessutom applåderar. Mindre enkelt att bryta. När jag tänker på det är det enkelt att sluta. Förmågan att ”se” det som för blotta ögat inte är synligt, är på sätt och vis ett andligt tillstånd.

Håller du sinnet alert? Väljer du att ”se” djupare än det som är yta? Förmår du, kan du? Stanna upp, vänd blicken inåt, begrunda tanken att varje gång du frestas att sätta dig till doms över någon dömer du i själva verket dig själv. Detta är naturligtvis inte min lära – nej, jag får inte ens betalt för att förmedla det. Men det är så.

One day I was getting into an elevator when I noticed a man coming down the hall limping, and using a cane. It looked as though he must have had a stroke, and I held the elevator door open for him. I thought to myself; if he had had a broken heart, I wouldn’t have seen it, and I might not have been so inclined to help.

Bernie S. Siegel, MD

Sensmoral?
Allt är inte alltid som det synes vara. Inte ens i närheten…

© Text och bild: Liza H Whittingham

Chocolat:erian med skulpturerna skickligt och omsorgsfullt utsirade i choklad, minns du filmen? Jag såg den igår kväll, igen. Lasse Hallström skapade, allt i fiktion. Jag vill också vara en Vianne Rocher, men på riktigt.

Jag skulle vilja driva (vill jag verkligen det?) ett litet chokladparadis vid en avlägsen plats, där byborna har förstått att hylla den kostbara tiden. Tiden för varandra. Tiden att älska varandra – lika oförfalskat som själva chokladen. Genuin choklad, den renodlade av ädlaste kakaobönan. Chilikryddad eller inte, välj själv. Men glöm den massproducerade industri-sörjan, tvi!

Foto: Garre Wikingskiöld

Var? Det vet jag inte, än. Vet du? Vad jag vet är att det handlar om en dröm och kärleken till den. Jag tänker uppfylla min dröm, vind från nord eller inte. Oavsett om drömmen är att starta en Chocolat:eria i en Medelhavs by eller en vinodling i Sydamerika.
Engagemang och beslutsamhet. Det handlar egentligen bara om passion. Du vet vad du måste göra. Att tänka bara, räcker inte. Du måste känna det.

The Irish wanderer Roux; Johnny Depp? Att han – mannen med den trollbindande blicken – skulle anlända i dörröppningen till mitt chokladparadis är… obehövligt. Det tillhör den fiktiva världen, bestämde Hallström.
För all del, vem vill vara gift med Johnny Depp?

Sensmoral?
Håll dina drömmar levande. Tala om dem högt ibland.
Var beslutsam. Den ”rätta” tiden infinner sig – du behöver bara vara i mottagande.
Så enkelt är det.

©