Featured

‘Gammal’ är inte alltid äldst


En dag på väg hem nyttjade jag det för tidpunkten relativt glest befolkade tunnelbanetåget. Host, harkel och traditionellt högljudda smartphonesignaler hördes, förstås. Vid en av stationerna klev två damer på och slog sig ned, med viss möda, intill mig. Jag kunde snabbt konstatera – eller åtminstone med sedvanlig fördom förmoda – att de troligen befann sig i den övre pensionsåldern. En av damerna hade vissa svårigheter att ta sig fram och använde sålunda käpp. Hon tycktes kompensera sin fysiska begränsning med ytterst rapp tunga och därtill genomträngande röst. För ett ögonblick tänkte jag på Lauren Bacall.

Jag noterade att damerna var synnerligen välklädda och ännu en gång med förutfattade meningar – samhällsnedärvda – gissade jag att de härstammade ifrån ett av de mer luxuösa kvarteren i stan. De kom i intensivt samtal och under de följande tio minuterna fann jag mig hänförd över ämnesvalen. Vid flera tillfällen fnissade jag till; de såg på mig med stor entusiasm och inbjöd mig i samtalet – det kändes som ett privilegium. Att tacka nej hade varit oförskämt.

När jag så en stund senare uttryckte min uppskattning för en outplånlig pratstund, tog farväl av damerna och steg av, befann jag mig i eftertanke. En minnesbild av min en gång så karismatiska operasjungande mormor glimtade förbi; jag var alldeles för ung när hon dog. Jag tänkte även på mamma, och log. I förvissning om att också hon med sitt klingande skratt hade närvarat i konversationen, om hon uppnått samma jordliga ålder.

Ånyo kunde jag slå fast att vi ofta befinner oss i, eller skiftar mellan, ”alla våra åldrar” oavsett hölje. Jag tänkte: det är något att eftersträva. Dessa sofistikerade damers utstrålning, närvaro; deras konversationsförmåga. Framför allt beundrade jag deras förhållningssätt till livet – och därefter. Jag kände stor respekt och vördnad kring händelsen och det vi kallar ‘åldrandet’ när jag stillsamt konstaterade att inte mycket är vad det vid första anblicken ser ut att vara. Jag ångrade mig att jag hade klivit av.

Vi åldras alla. Om vi är lyckosamma. Huruvida det sker med eller utan värdighet, med eller utan raffinemang, är rimligen ett personligt val. Jag hoppas att jag får välja.


© Text: Liza H Whittingham © Illustration: Ninni Hausenkamp Lundqvist

 
Featured

Fyll Julen

However many holy words you read, however many you speak, what good will they do you if you do not act upon them?

Gran - Kopia

 

 

Det är enkelt – eftersom det är så roligt – att fylla en hel gran… nej, jag menar ett helt ark med ord. Det går ut på det, inget konstigt. Intressant däremot, är variationen av tolkningssätt när orden anlänt mottagaren. Vi kan ta så för givet att texten vi vill förmedla är självklar. Att den är hur tydlig som helst. Granen är väl ändå grön?

Ett fascinerande sätt att förhålla sig till andra har jag tittat närmare på. En, av oändligt många trosuppfattningar. Att lyfta på en och annan sten gällande trosuppfattningar är uppfriskande och jag är inte riktigt klar. Under en tid har jag valt att betrakta min omgivning; vänner, bekanta, ”tillfälliga förbipasserande” (frestad att skriva fripassagerare) på det här för mig intressanta sättet. Jag har omsatt det i praktiken. Det innebär att jag också ser dem alla som unika, fantastiska och oersättliga ”budbärare” av viktig information som jag kan tillgodogöra mig för att själv växa som människa. Vilken ovärderlig förmån! Tusenfalt tack. Till var och en, till alla.

Konkret exempel? Den här trosuppfattningen lär ut att alla vi möter är spegelbilder av oss själva, och reflekterar tillbaka till oss egenskaper som vi har inom oss men som vi kanske inte vill kännas vid eller se. Det är ingen nyhet för någon att ”Nisse” kan irritera sig på individer som ständigt kommer för sent; det upplevs som respektlöst. Medan ”Ulla-Bella” inte ens reagerar när det händer henne. Allting bottnar delvis i vår egen trosuppfattning. Är den ärvd? Har vi kanske stulit den, helt oavsiktligt?  Hur tar vi emot information, hur kommunicerar vi ut det vi vill ha sagt? Min subjektiva upplevelse; den erfarenhet jag gjort under den här testperioden är följande:

Jag har valt att titta mig själv i spegeln och undersöka om jag har exakt samma beteende som budbäraren vill visa mig och således har gjort mig uppmärksam på. Om det är en egenskap som jag irriterar mig på erbjuds jag en fantastisk chans att vara ärlig mot mig själv och ändra beteendet under förutsättning att jag ogillar det – det är ju hela vitsen. Vi kan också uppmärksammas på det vi definierar som ”positiva” egenskaper. Det är roligare.

När jag med säkerhet vet att jag frigjort mig från ett mönster; exempelvis att lova saker som för stunden känns bra att säga men som ingiver falska förhoppningar, eller föreslå möten som jag sedan inte kommer till och så vidare, ja, då kan jag släppa det och betrakta nästa budbärare. Detta är egentligen enkelt. Det kräver ingen tid, ingen ansträngning. Däremot ställer det ”krav” på att jag är villig att se mig i just den spegeln. Allra viktigast, tycker jag, är att inte döma vare sig budbäraren eller mig själv. Vem tjänar på det? Kraften bör läggas på det positiva; det eventuella beslutet att vilja göra mig av med – eller komplettera – ett beteende. Att (för mig själv) även tacka den budbärare som jag kanske uppfattat som tidsoptimist, forcerande, arrogant – eller superhjälpsam – genererar i en utomordentlig känsla. Samtliga bärare av bud har relevant information – jag måste bara vara mottaglig. Där ligger utmaningen.

Denna trosuppfattning kanske ses som helt obegriplig och utesluten. Den kan också verka självklar. Vi har vår högst individuella resa att göra och ingen väg är ”bättre” eller ”sämre”. Det jag har förstått är att budbärarna återkommer om och om igen i olika skepnader om jag väljer att inte bemöta det som vill pocka på min uppmärksamhet. När jag tar uti med det – ibland tar det lite längre tid – avdunstar budbäraren, ibland. Det beror på omständigheterna. Detta gäller även omvänt. I lyckligaste fall dumpar dessutom budbäraren sitt eget ”negativa” beteende som reflekterats och vi förblir bundsförvanter för alltid. Som en slags konsensus. 

Någon reagerar till exempel på skolministern. ”De ’svaga’ eleverna” säger han om individer som inte klarar målen. Inte anklagande, inte nedsättande – men han säger det. Det härstammar just från en trosuppfattning. Som han i sin tur har ärvt. Eller stulit. Han är förstås inte den ende. Hans intention är i grunden god. Istället för att vi dömer det – för helt ärligt tror jag att det sker omedvetet och kanske på grund av att han inte ”uppnått målet” – kan vi välja att lära något av det. Vi kanske kan bidra bara genom att göra andra observanta på det; ersätta det påståendet med något upplyftande, positivt. Det vet jag inte. Målen bör kanske ändras; inte eleven.

Vad vill vi fylla granen… nej, jag menar den kommande högtiden med? Förutom trosuppfattningen. De sedvanliga nedärvda traditionerna; maten, paketen, skratten. Doften av apelsin och kryddnejlika. Svagdricka? Allt beror på vår egen särpräglade historia. Det finns till och med en trosuppfattning som gör gällande att allt är en illusion – likt granen.

Somliga firar inte jul men tycker den är förträfflig. Andra kan inte tänka sig en jul utan jul. Vissa är väldigt ensamma. Som jag ser det finns det vare sig svaga elever eller dess motsats. Det finns elever. Det jag ska göra är att begrunda min kommunikation. Kan jag bli tydligare på att förmedla det jag vill ha sagt? Agerar jag på orden jag säger, skriver? Fyller jag orden?

Jag ska tända ljus som alla vi andra. I år ska jag också – som många andra – tända ljus för vad var det nu för uttryckssätt?  De svaga? Må ljusen brinna med kärlek. Men för alla.

God Jul!

 

Text: Liza H Whittingham    Bild: Ninni Hausenkamp Lundqvist

Featured

Var så ‘lagom’ rolig, du.

Jag är förbluffad. Inte så ’lagom’ heller. Men skrattar mest då jag ser humorn i det. Existerar verkligen denna uråldriga förordning än idag? Det känns så avlägset och otidsenligt att åberopa Jante – vem fan är hen? Jag trodde Jante var utdöd. Fel.

lutande
lutande

Under min medverkan på en dejtingsajt för ‘lagom’ många år sedan, mottog jag meddelande från såväl ruskiga som angenäma personligheter. Det jag dock alltid märkte var att ingen stack ut särskilt mycket. Ruskigheten eller angenämligheten höll sig inom en ram – alla föreföll vara sådär ‘lagom’ i sin framtoning. Somliga fokuserade mest på att ställa krav på andra framför att skriva om sig själva. Det i sig var inte bara avslöjande om individen själv, det var dessutom arrogant. Många medlemmar hade till och med kopierat andra medlemmars presentationer. Allt för att smälta in. Det är just essensen ”litet av varje” som skapar det världsunika svenska konceptet ’lagom’. Inte för mycket, inte för litet. (Hur långt är då ett rep? Och hur mycket är ”litet av varje”?)

’Lagom’ hederlighet, förresten, varar väl ändå längst – som ett rep? Fråga den makt(missbruks)havande regeringen. Där har självgod pöbel brett ut sig och profiterar på sedvanlig pöbel – ja, det vill säga resten av oss. Utan minsta risk för halshuggning. Inte ens de förtroendevalda undersåtarna som missköter var och varannan myndighet blir av med skalpen.

Tillbaka till Jante. Häromdagen blev jag tillfrågad av en kvinna om jag kunde vara behjälplig i att skriva en presentation; hon ville registrera sig på en dejtingsajt. Eftersom jag har egen erfarenhet – även om det var åtta år sedan – vale jag att sända henne två kortfattade förslag. Hon refuserade båda med motiveringen att texten var alldeles för uppseendeväckande och påminde mig om att hon inte ville sticka ut och sa ”Kan du inte skriva den lite mer ’lagom’?” Jag fick plötsligt lust att säga ”Varför kastar du inte bara bort dina klänningar också och går runt i gråmelerade utslitna mysbrallor?” Men jag log bara.

Att avvika från Jantelagen kan medföra konsekvenser. Bland hängivna anhängare. Jag är ingen anhängare. Det finns hundratusentals andra som inte heller är det, längre. Men gränsen mellan det svenskmanifesterade ”du ska inte tro att du är någon/något” och det importerade ”tro på dig själv; du lyser upp din omgivning med din blotta existens” är hårfin. Och milsvid.

Så, för den som inte står ut med andra som odlar sin persona och skiner i all sin glans – även när det sker med ödmjukhet – och därtill praktiserar frispråkighet (inklusive svordomar) samt äger etablerad självrespekt följer här en något mer ordinär och (an)passad – för en dejtingsajt – ‘lagom’ presentation. Varsågod; koppa den gärna. Jag behöver den inte och dessutom skiter jag i alla ”Jantar”. Tacka vet jag ‘en’ stadig tall!

Kvinna, söker ‘lagom’ angenäm man. Jag har båda ”fötterna på jorden” (en gravitationsgrej så var skulle fötterna annars vara?) och vill att du också ska ha det. Jag är normalbyggd; det vill säga ’lagom’. (Hur långt var nu ett rep?). Jag är av staten sedvanligt radiostyrd. Med andra ord ’lagom’ inordnad i ledet. Lever efter samtliga trosuppfattningar som staten har bestämt att jag ska tro på (fast det händer att jag tycker annorledes men skvallra inte är du snäll).

Jag ogillar alldeles för stor förändring och utveckling – den måste vara ’lagom’. Är ’lagom’ sällskaplig tillika snäll. Inte för mycket, inte för litet. Jag sticker inte ut, vill inte synas alltför mycket – det vore så förbannat förmätet, fy. Jag är ’lagom’ neutralt gråblek. Relativt synpunktsbefriad (behöver inte tänka själv; staten reglerar det i ’lagom’ kalkylerad omfattning). Skrattar och gråter i ’lagom’ dos, men aldrig offentligt; vill inte ställa till en scen – usch, så pinsamt. Gör som jag blir tillsagd (fast jag äter inga brödskivor längre) och betalar min restskatt i tid. Pyntar även in p-boten i ’lagom’ tid – även när den är felaktig. Inhandlar allt i hänvisad shoppinggalleria; samma lika. Samma. Lika. ’Lagom’.

Jag är helt enkelt ’lagom’ (trots att jag inte ens är svensk) och tycker att alla skall vara jäm(n)lika vare sig de vill eller inte. Hen, hen, hen. Livet skall vara ’lagom’ rättvist; din plats, min plats. Alla skall få lika många pepparkakor till jul – annars är det orättvist. Nej, förresten. Jag ändrar till ”Allt är bara bra, tack. Även om armen ligger gipsad och jag hotas om hängning. Ska ju inte klaga, det kunde vara värre!”

Sensmoral: Fabulerar jag bara litet ’lagom’ sådär? Det ”lutar” åt det. För jag får ju inte tro att jag är någon. 🙂

©

Text: Liza H Whittingham    Bild: Ninni Hausenkamp Lundqvist

Featured

Nio gånger av tio är den stenhård

Foto: Göran Burman

Den ‘perfekta’ avokadon: Hur känns den idag? Stenhård, igen. Det specifika momentet när jag (det gäller dig också) är på väg till frukt- och grönsaksavdelningen, för att sträcka fram handen och varsamt gripa tag om frukten. Då, sekunden innan handen når fram, uppstår tanken om den ‘perfekta’ avokadon: Tänk om…

Ett vackert fotografi på snygga stenar. Jag har lånat det. Det måste finnas miljontals bilder på stenar – fast stenarna är nog avsevärt fler. Fyrkantig gatsten? Usch, den förstör klackarna; ful som stryk är den också. Sten har stenkul när han kastar sten i glashus… sjön. Men kasta längs med ytan om du vill undvika en ilsken (Sten)ström – har du inte stenkoll? Han gillar ju bara ‘smörgås’. Så stenigt det är här. Stenrik? Hit med stålarna, inga stenar. Stone Cold Crazy? Det står i alla fall skrivet i sten. Det där med glashus är så förmätet; som ett heligt skrytbygge där den ena gurkan måste växa sig större än den andra. Men var är avokadofrukterna?

Bör exponeras på TRÄDGÅRDSAVDELNINGEN.
Text på skylt:
”Förm(äten) stenfrukt i avokadoform.
Avsedd för dekoration,
max två dygn.”

Stenkolsgrillad oxe; hängmörad – inget trams – och uppfödd på en ordentlig bondgård med stenar i den tillika ordentliga beteshagen. Stenbitsrom, istället för kaviar? Stenad. En av människan fullständigt avskyvärd handling; att stena en medmänniska till döds? Åt helvete med det. Jag tycker att jag är slipad. Det hjälper inte, jag förstår det inte. Kanske är jag bara Too Rolling Stoned.… 🙂

 

Sensmoral: Är något överhuvudtaget stensäkert? Är avokadon ätmogen idag?

©

Featured

Mr. Lukather i min iPhone. ”(N)Ever changing times”?

Steve Lukather

 

 

Jag hade faktiskt en iPhone, visa lite respekt, va! 😀

 

För en ordentlig tid sedan; fem år sedan nu, besökte jag London. På sätt och vis är England hemmaplan. Men det var då och där, det. Nu är nu, och här. Jag gillar ”nu” också. Otaliga förändringar och X antal år senare, kan jag likväl (till min glädje) slå fast att en sak aldrig förändras. Det vänliga klimatet (jag talar inte om vädret) bland Londonborna är världsberömt. Så långt nu ”världen” sträcker sig. Oavsett trängsel, stress eller prövningar – och gud vet att de har uthärdat det mesta – är de alltid lika vänliga, artiga. Överallt hör man ”Excuse me” eller ”Sorry”, när man stöter emot varandra, i trängseln. Därtill levereras ett vänligt leende. Common courtesy. They know how to show respect – iPhone eller inte. Det gör i bästa fall vi i Sverige också. Det gör vem som helst försedd med någon slags fostran.london

I mitt dåvarande uppdrag blev jag användare (inte anhängare, nej) av en iPhone. Den var helt ny då – jag var först. Jo, jag vet; ytterligare en hyperteknisk innovativ attiralj, efter alla de andra före, och alla de andra som sedan dess har följt efter.
Jag medger, det var skitkul. Men det var ju nytt. Att med ”fingertoppskänsla” logga in på önskvärd webbplats, svara på samtal, messa, och samtidigt höra Steve Lukather och hans svänggäng framföra The Letting Go.

Det Londonborna är världsberömda för, är vi (till min besvikelse) inte. Under en vecka i Stockholms ”trängsel” (not!) – kan ingalunda räknas som trängsel jämfört med världsmetropolen – blir jag glad om en, eller två medtrafikanter ber om ursäkt när de råkar trampa mig på tårna eller kliva rakt framför. Knuff, knuff, buff. Skyll dig själv om du står i väg(g)en.
På väg hem från mitt uppdrag (innan iPhone blev en massprodukt) på stående fot, hopklämd i tåget, ökade jag volymen och avlägsnande mina lurar, sträckte upp min iPhone (visa lite respekt, ja) så högt mot taket jag bara förmådde. Ur den sofistikerade innovativa mikrohögtalaren strömmade Luke’s mästerligt Steely Dan-koppade Stab in the back. Döm om min förvåning när samtliga trafikanter chockades svårt. Av den brutna tystnaden, menar jag. Vilken nörd, tänkte de. Jag log och utbrast: ”Oh, sorry!” 😀

Sensmoral? Sedan dess har Mr. Lukather producerat nytt, rockat i Västerås och på Nalen. Medan iPhone blivit medborgarnas mest åtråvärda n(app). Visst råder vänlighet och hjälpsamhet här hemma också. Jag valde väl bara ‘fel’ färdväg. Dags att byta linje. Eller stad. Eller land?
Ironiska kommentarer faller sällan i god jord. Det är mer effektivt, har jag märkt, när jag i stället hör mig själv säga: ”Ursäkta!” Och uppriktigt erbjuder ett leende!

©

Featured

Det ”nya” året är halvvägs

Masker

Vi stod ju där nyss; vid utgången. Som egentligen leder till ingången: Det Nya Året. Det var vinter och svinkallt. Och vi stannade upp i eftertanke – allra mest då; som om vi tror att vi smiter ut bakvägen annars. Om vi inte väljer eftertanken, avstampet och nyårslöftet. Det blir så lätt att åberopa floskler inför nyårets tröskel. Eller är det kanske en fördom?

Reflektioner vid vägs ände kan för många vara lika viktiga, berikande och nödvändiga som att plagiera floskler. Tiden är naturligtvis ändå inte linjär – tid är en illusion, en bieffekt av innevarande ögonblick. Innevarande ögonblick är alltid nu. Det finns inga trösklar mellan exit och entré. Tiden som begrepp är påhittad, uppdiktad. I ”gott syfte” ur samhällsperspektiv. För att myndigheterna; skrev fel, det ska stå: för att vi ska klara av att överblicka årets händelser och skriva in så många som möjligt i kalendern.

  • Måndag: Kajsa fyller år. (Är hon redan tonåring, hon var ju bebis nyss.)
  • Tisdag: Ring nätverksleverantören. Och läkarmottagningen. (Hopplöst begränsade telefontider; räkna med kö.)
  • Onsdag: 09:30, Tandläkaren; årlig kontroll. (Åt helsike för dyr; rånarluvan syns bara inte!)
  • Torsdag: 13:03, Lunch med Karl. (Hoppas han ringer återbud, jag har ingen lust.)
  • Fredag: Boka Italiensemester? (Dream on, kanske ett annat år. Kanske ett annat… år.)
  • Söndag, kväll: Deklarera. (Ställ dig fint i ledet nu; du blev ju tillsagd redan som yngling.)

Vilka löften har du övervägt i år?

Fördomar, kanske? Lovade du att eliminera ditt behov av att döma? Var det ditt nyårslöfte, där på tröskeln mellan exit och entré i vinterkölden? Det var mitt. Jag håller det i stort sett. (I stort sett, skrev jag.)
Mitt nyårsljus (midsommarljus är mycket skarpare) reflekterades kring varför vi dömer, hur vi kan sluta upp med att döma och att vi är förlåtna när vi återfaller. Vi återfaller. Jag vet att jag sätter mig till doms över andra, reflexmässigt, av det enkla skälet att det är samhälleligt inlärt. Vi har antingen blivit uppmanade att hysa en åsikt – som någon annan egentligen äger; en förälder, partner, kamrat, chef, naturvetare, regim eller myndighet. Eller så har vi inte ens blivit tillsagda. Vi har helt enkelt, på eget initiativ, stulit någon annans trosuppfattning. Vilken dekadens, egentligen!

Har du ens reflekterat kring vad du själv tycker?

Stannar du upp (inte bara vid årets slut) och ifrågasätter? Det ”nya” året är bara halvvägs så du har god tid på dig. Att vi tvivlar på ditt och datt råder det ingen tvekan om. Till och med på vår egen förmåga. Döm om din förvåning när du lyfter på en och annan sten – det är riktigt avslöjande. Att upptäcka varför vi härmat behovet (om vi nu har det) att sätta oss till doms över andra – när vi så sällan, om ens någonsin, har hela bilden. Det finns ingen anledning att döma oss själva för det. Det räcker med att bli observant på det. På vad? Behovet av att döma, klaga, kritisera.

För bara några månader sedan blev jag själv påhoppad verbalt. ”Du är en sådan besserwisser!” Jag blev så överrumplad att jag hade svårt att hålla balansen. Inte så mycket för anklagelsen – jag förstod ju att det var en projektion; det man envisas med att tillskriva någon annan är en egenskap man själv har men inte vill, eller kan, kännas vid. Det är därför väldigt informativt. För den upplyste, vill säga. Jag blev betydligt mer påverkad av det – åtminstone för mig – föråldrade uttrycket. Och för att jag på djupet visste att det inte stämde. Det är ändå viktigt att verkligen rannsaka sig själv, att ta eventuell kritik på allvar (även om den avfyras med oförskämda skott). För att se om det kan finnas någon sanning i kritiken; därmed någonting att lära. Sedan dess har jag frågat en handfull vänner, som känt mig under en livstid, om det kan ligga någon sanning i ”påståendet”. Vänner som har modet att säga som det är med den avgörande skillnaden att säga som det är utan att vara oförskämda. Med andra ord: jag valde att lyfta på en sten. Det var tomt där under. Den gången.

Det är skillnad på att sätta sig till doms över andra och att tillskriva ord en laddning. Det vi med absolut säkerhet vet är att en positiv laddning har ett försprång framför en negativ; fråga vilken Tesla eller Einstein-kopia som helst. Allt är energi och sänder du ut en signal; vibrerar du på en förhöjd (positiv) frekvens och upplever en fysisk känsla av genuin glädje, hopp, och ljus (utan minsta förväntan) kan du vara säker på att den ger resonans. Jag har provat. Även om jag återfaller är jag betydligt ”bättre” på det nu. Hur vet jag det? Vissa individer avviker, ändrar riktning. Medan andra attraheras, stannar kvar och kommer närmare – det är fascinerande. Jag behöver inte ens döma det.

Konvertera därför det mindre positiva klottret i din kalender till:

  • Intressant att luncha med Karl; ett privilegium att han tar sig tid att möta mig!
  • Strålande att vårdgivaren tillämpar telefontider; det betyder att fokus ligger på patienten!
  • Lyckosamt att jag fick en deklarationsblankett – den indikerar att jag existerar, lever!
  • Ser fram emot samtalet med nätverksleverantören, värdesätter hennes/hans yrkeskunnande och önskan att hjälpa mig som kund!


Sensmoral? Granska din egen uppsättning tankar kring fördomar (om du äger några). Upphör med vanan att kritisera andra och håll i minnet att det du tar dig rättigheten att döma hos någon annan är endast en egenskap du äger själv. Annars skulle den inte reflekteras tillbaka till dig. Och ditt behov av att döma skulle förintas.
(Tandläkaren är fortfarande åt helvete för dyr!)

P.S. Midsommarhälsningar tillönskas – omdömesbefriade! 😀

Text: Liza H Whittingham  Bild: Ninni Hausenkamp Lundqvist

Featured

Bekräfta Dig Själv

"Balansakt på blå pall"
Illustration: Ninni Hausenkamp Lundqvist

Du förväntas (inte) leva upp till omgivningens krav. Det är en illusion, en hopplöst nedärvd fördom. Omgivningen äger nämligen ingen rätt att ställa krav på dig. Rita upp några gränser i stället; var så tydlig du kan. Och konsekvent. Det blir så mycket enklare att behålla balansen.

När du är förmögen – det är en förmåga – att bekräfta dig själv, är du inte längre i behov av ett godkännande ifrån omgivningen för att duga som du är. Om du inte äger förmågan, utveckla den. Det är ditt val. Det är helt enkelt ditt ansvar – och du klarar det. När du äger förmågan att bekräfta dig själv lämnar du därmed ett tillstånd bakom dig och kliver in i ett annat. Det blir inte längre intressant att utsätta din omgivning, i allvarligaste fall dina barn, eller din partner, för ”kravet” att de förväntas bekräfta dig. Det kan upplevas som ett krav. Att ständigt ”behöva” bekräfta sin partner kan slutligen kväva förhållandet.

Vi har egentligen ingen rätt att ställa ett sådant villkor. Ansvaret är, vid närmare eftertanke, helt och hållet vårt eget. Att göra det vi kan för att växa som människor – med eller utan partner. Det är däremot inte för ett ögonblick detsamma som att vi är ovilliga att ge ‘villkorslös’ kärlek, vardaglig uppmuntran, stöd och engagemang. Den viljan är alltid närvarande i en lyckosam relation. Oavsett relationens utformning. Det är snarare förmågan som är frånvarande.

"Balansakt"
Illustration: Ninni Hausenkamp Lundqvist

Våra barn? De är i behov av vår bekräftelse. Vi äger även det ansvaret att älska dem villkorslöst. Och där i ligger det. Men de är växande barn. Vi däremot, förblir ofta barn i vuxna kroppar; i somliga fall förblir vi det under ett helt liv, för att kärleken vi mottog var villkorlig. För att utveckla förmågan att bekräfta sig själv – det kan ta ett helt liv i anspråk, eller så inträffar det aldrig – har du oavsett vilket, åtminstone gjort upp med egot. Detta är inte alltid ett medvetet val. Desto bättre om det är det. Ytterst? Det väsentliga är att du är överens med dig själv. Bekräftelse utifrån – eller inte. Vilken pallvill du sitta på? Ingen äger rätten att sätta sig till doms över hur andra förhåller sig. Vi kan däremot välja. För – eller emot. Jag har valt. Och det får duga. Jag kanske ändrar mig. Igen.

Sensmoral? Gör bara så gott du kan – för din egen skull. Inget annat förväntas av dig. Du är tillräcklig. I varje avseende.

🙂

Text: Liza H Whittingham

Illustration: Ninni Hausenkamp Lundqvist

©